Finansierar USA en del svenska journalister eller en del svenska medier?
Publicerad av Simon Bolivar Studiecenter
Frågan är högaktuell då skandalen om USA:s finansiering om medier och journalister i minst 70 länder har avslöjats(1). I Sverige utmärker sig DN och Sveriges Radio för att till punkt och prick ansluta sig till USA:s propagandakrig mot olydiga länder i världen.
DN har gjort det igen. Denna gång genom ledarskribenten Lisa Bjurwald har DN lyckas publicera en minst sagt grotesk beskrivning av demokratiseringsprocessen i Venezuela.
Enligt Bjurwald påstår i sin artikel "I Castros Laboratorium"(2) att "Venezuela styrs numera enligt Kubas framgångsrecept - förtryck, ofria val och ett iskallt företagsklimat". Venezuelas president har enligt henne även en privat armé bestående av 380 000 man. Det är glädjande att svenska journalister såsom Lisa Bjurwald bryr sig ifall demokrati och mänskliga rättigheter respekteras i andra delar av världen, speciellt där svenska ekonomiska intressen hotas. Vad tycker Lisa Bjurman och DN om demokrati i Israel eller Colombia där tusentals människor massakreras varje år av liberalinfluerade krafter? I Colombia har både regeringen och storgodsägarna privata arméer som styckar sina offer, d v s vänsteranhängare i bitar, innan dessa dödas. Dessa privata arméer, högerinspirerade paramilitära styrkor, tränas i israeliska träningsläger.
I Venezuela har president Hugo Chavez och faktiskt minst 50 % av befolkningen valt att sätta stopp för européernas och nordamerikanernas plundring av landets rikedomar. Stödet till Chavez har vid nio tillfällen påvisats i internationellt kontrollerade valprocedurer. Detta accepterar inte skendemokraten Bjurwald. Venezuela och även Kuba har alltför stort stöd i resten av Latinamerika. Venezuelas och Kubas demokatimodeller ses som ett exempel att följa i kontinenten. Att Kuba är en diktatur är ett påstående som endast tas upp i USA och Europa numera, inte alls i Latinamerika eller andra kontinenter. Därför måste dessa länder demoniseras i svensk press. Varje ledare eller land som väljer en oberoende politik och som begränsar de utländska bolagen att plundra sina länder är dömt att utsättas för mediemonopolets och "världssamfundets" vrede. Befolkningen i Venezuela förbereder sig för att bemöta och försvara sig både mot colombianska paramilitära styrkor som redan nu finns i landet och en kommande amerikansk invasion. Därför finns det 1.5 miljoner venezuelaner som är bereda att försvara landet. Detta kallar Bjurwald för en privat armé.
Diktatorn Chavez låter oppositionen ha kontroll över 90 % av all massmedia i landet. Kuppmakarna som 2002 försökte avsätta Chavez år 2002 går fria och USA:s ambassadör har intagit sin nya roll som professionell oppositionell agitator och reser runt om i landet. Oppositionella journalister är så fria att de kan uppmana folk att mörda presidenten utan att de ens åtalas. Hur många människor har torterats i Diktaturens Venezuela eller för den delen på Kuba som Bjurman vill gärna ta som en referens för vad en diktatur är?
De sociala förbättringarna som venezuelanerna har tagit del av och som ses som ett exempel för demokratisering i kontinenten oroar de svenska skendemokrater. Att länder sätter stopp för rofferiet får de svenska så kallade liberaler att se rött. Därför väljer en del av dessa liberaler som av någon konstig anledning sitter som journalister att med rena lögner och påhitt angripa obekväma ledare. Så är fallet med Kuba och Venezuela. Så är också fallet med Zimbabwe där Mugabe försöker att genomföra en efterlängtad jordreform och en gång för alla bli av med den koloniala ekonomiska dominansen och européernas skandalösa stöld av landets jordarealer.
Trots alla journalister som Bjurwald och trots alla falska demokrater som kommer till tals i de så kallade demokratiska fria medier går Latinamerika med hjälp av Kuba och Venezuela mot en ny regional ordning. Det är en ordning som sätter stopp för utländsk inblandning och som skapar grunderna för en oberoende och välmående region. Latinamerikas första regionala bank, bildande av en regional militärallians utan USA, den regionala integrationen inom ALBA som grundas i rättvisehandelsprinciperna är bara några tecken på kontinentens och dess alternativa projektets frammarsch.
Journalisten Lisa Bjurwald skriver utifrån sin maktposition i en etablerad media ren propaganda. Vad DN och Lisa Bjurwald gör är ett brott mot rätten till fri och objektiv information som varje så kallad liberal borde känna till.
Bjurmans ursinniga angrepp på Venezuela och Kuba är ändå ett bra tecken för vad som händer i Latinamerika. När hundarna skäller är det för att saker och ting går åt rätt håll säger man i Latinamerika. Och det stämmer väl. De regeringarna i Latinamerika som öppnar dörren åt utländska intressen och låter länderna plundras på naturresurser får ofta beröm av den så kallade världssamfundet. Chile, Colombia, Peru och Mexiko är några exempel. Dessa länder prisas internationellt för sin demokratimodell trots att i samtliga dessa länder utsätts politiska motståndare för våld, tortyr och mord.
Bjurwalds och DN:s agerande får en att tänka på den amerikanska finansieringen av journalister och medier världen över. Hur många svenska journalister finns med i USA:s avlöningslista? Jag vill inte anklaga någon för att vara det men misstanken finns. Med tanke på angreppets karaktär och dess totala brist på objektivitet eller verklighetsförankring så undrar jag bara.
Det är också lite synd om Bjurwald som är tvungen att komma med påståenden som inte ens de mest rabiata Chavez eller Castros motståndare kan komma med, nämligen att självständighetsprojektet i Latinamerika skulle ha misslyckats.
Man hittar artikel här:http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=796902
Latin America, Venezuela, Brazil, Argentina, Chile, Allende, Nicaragus, Ecuador, Cuba, Chavez, Ibero America, Alternativa Bolivariana, Bolivar, UNASUR, ALBA, Socialismo siglo 21, Daniel Ortega, Fidel Castro, Correa, Lula Da Silva, aporrea, Globovision, Telesurtv, Agencia Bolivariana de Noticias, prensa Latina, hispano America, Simon Bolivar, terrorismo mediatico, democracia, patria, libertad, dignidad, revolucion Bolivariana, Mercosur, Petrocaribe, Hugo Chavez Frias, Orvex, No+ Chavez, No más, Medios ; Venezuela, Chavez, Lisa Bjurwald, Alfolso Keller, DN; DN; DN; Propaganda, Liberaler, SILC, Nyliberaler, Moderater, Folk partiet, massmedia, media monopol,
torsdag 26 juni 2008
Allende 100 år Salvador Allendes sista tal till sitt folk
"Detta är säkert sista gången jag har möjligheter att rikta mig till Er. Flygstridskrafterna har redan bombarderat Radio Portales och Radio Corporacións sändartorn.
I mina ord finns ingen bitterhet, bara besvikelse. Mina ord kommer också att bli ett samvetskvalets straff för dem som har svikit sin ed: dessa chilenska soldater, dessa officerare och överbefälhavare, amiral Merino, som utnämnt sig själv, för att inte tala om herr Mendoza, en krypande general, som ännu igår försäkrade regeringen sin trohet och lojalitet, och som även utnämnt sig till kravallpolisens högste chef.
Inför sådana fakta återstår för mig bara en sak att säga till arbetarna: Jag kommer inte att avgå. Jag har ställts inför ett historiskt val och jag är beredd att betala med mitt liv för folkets lojalitet. Samtidigt vill jag säga, att jag är säker på att den sådd vi sått i tusentals och åter tusentals chilenares tappra sinnen inte kommer att kunna förkvävas. Militärerna har den fysiska makten, de kan förslava folket, men de sociala processerna går inte att hejda, varken med brott eller med våld. Historien är vår, och det är folken som utformar den.
Arbetare i mitt fosterland! Jag vill tacka Er för den lojalitet, som Ni alltid hade förtroende nog att ge en man som bara gjorde sig till tolk för den stora strävandena efter rättvisa, som gav sitt ord på att han skulle respektera författningen och lagarna - och som höll sitt ord. I det här avgörande ögonblicket vänder jag mig till er för sista gången och ber Er att dra nytta av denna lärdom: Det utländska kapitalet, imperialismen, i förening med reaktionen, skapade det klimat som fick de tre vapenslagen att bryta sin tradition - en tradition som försvarats av män som general Schneider och som bekräftats av major Araya, både offer för representanter för samma överklass som nu, hemma i sina villor, hoppas att med främmande hjälp kunna återerövra makten för att försvara sina jordagods och sina privilegier.
Jag riktar mig framför allt till arbeterskan, som arbetade hårdare, till modern, som visste hur varmt barnen låg oss om hjärtat. Jag riktar mig till de fria yrkesutövare, de patrioter, som - bara för några dagar sedan- trotsade den strejk som stöds av inflytelserika kårsammanslutningar, dessa klassamhällets fackorgan, som är till att försvara de privilegier som det kapitalistiska systemet unnar några få av dess medlemmar.
Jag talar till ungdomen, till dem som sjöng och som skänkte sin glädje och sim kampanda. Jag riktar mig till den chilenske mannen, till arbetaren, till bonden, till den intellektuella, till alla dem som kommer att bli förföljda; ty fascismen har redan varit närvarande i vårt land sedan dagar och åter dagar tillbaka - det har visat sig i form av terroristattentat av skilda klass, sprängda broar, avskurna järnvägar, förstörda olje- och gasledningar m.m. Men de som bordet ha talat...(här dränks rösten i skottsalvor och bombexplosioner). Historien ska döma dem!
Säkert kommer snart denna sändare, Radio Magallanes, att tystas, och min röst lugna ton kommer inte längre att nå fram till Er, men det gör detsamma. Jag kommer ändå alltid att förbli hos Er, i Era minnen, där jag åtminstone ska bli ihågkommen som en hederlig man, en man som var solidarisk med arbetarna. Folket bör försvara sig men inte offra sig. Folket bör inte låta sig trampas ner eller massakreras, men det kan inte heller låta sig förödmjukas.
Arbetare i mitt fosterland! Jag tror på Chile och på dess framtid. Det kommer att komma nya tider och nya män. I dessa svåra och bittra ögonblick, när förräderiet ser ut att ha segrat, ska Ni veta att förr eller senare - troligen förr - kommer de breda avenyer att öppna sig på nytt, där fria människor går fram för att bygga ett bättre samhälle.
Leve Chile!
Leve folket!
Leve arbetarna!
Det är mina sista ord, och jag är övertygad om att mitt offer inte är förgäves. Jag är övertygad om att de i varje fall kommer att utgöra en moralisk lärdom, som ska tjäna till att straffa trolösheten, fegheten och förräderiet."
Latin America, Venezuela, Brazil, Argentina, Chile, Allende, Nicaragus, Ecuador, Cuba, Chavez, Ibero America, Alternativa Bolivariana, Bolivar, UNASUR, ALBA, Socialismo siglo 21, Daniel Ortega, Fidel Castro, Correa, Lula Da Silva, aporrea, Globovision, Telesurtv, Agencia Bolivariana de Noticias, prensa Latina, hispano America, Simon Bolivar, terrorismo mediatico, democracia, patria, libertad, dignidad, revolucion Bolivariana, Mercosur, Petrocaribe, Hugo Chavez Frias, Orvex, No+ Chavez, No más, Medios ; Venezuela, Chavez, Lisa Bjurwald, Alfolso Keller, DN; DN; DN; Propaganda, Liberaler, SILC, Nyliberaler, Moderater, Folk partiet, massmedia, media monopol,
I mina ord finns ingen bitterhet, bara besvikelse. Mina ord kommer också att bli ett samvetskvalets straff för dem som har svikit sin ed: dessa chilenska soldater, dessa officerare och överbefälhavare, amiral Merino, som utnämnt sig själv, för att inte tala om herr Mendoza, en krypande general, som ännu igår försäkrade regeringen sin trohet och lojalitet, och som även utnämnt sig till kravallpolisens högste chef.
Inför sådana fakta återstår för mig bara en sak att säga till arbetarna: Jag kommer inte att avgå. Jag har ställts inför ett historiskt val och jag är beredd att betala med mitt liv för folkets lojalitet. Samtidigt vill jag säga, att jag är säker på att den sådd vi sått i tusentals och åter tusentals chilenares tappra sinnen inte kommer att kunna förkvävas. Militärerna har den fysiska makten, de kan förslava folket, men de sociala processerna går inte att hejda, varken med brott eller med våld. Historien är vår, och det är folken som utformar den.
Arbetare i mitt fosterland! Jag vill tacka Er för den lojalitet, som Ni alltid hade förtroende nog att ge en man som bara gjorde sig till tolk för den stora strävandena efter rättvisa, som gav sitt ord på att han skulle respektera författningen och lagarna - och som höll sitt ord. I det här avgörande ögonblicket vänder jag mig till er för sista gången och ber Er att dra nytta av denna lärdom: Det utländska kapitalet, imperialismen, i förening med reaktionen, skapade det klimat som fick de tre vapenslagen att bryta sin tradition - en tradition som försvarats av män som general Schneider och som bekräftats av major Araya, både offer för representanter för samma överklass som nu, hemma i sina villor, hoppas att med främmande hjälp kunna återerövra makten för att försvara sina jordagods och sina privilegier.
Jag riktar mig framför allt till arbeterskan, som arbetade hårdare, till modern, som visste hur varmt barnen låg oss om hjärtat. Jag riktar mig till de fria yrkesutövare, de patrioter, som - bara för några dagar sedan- trotsade den strejk som stöds av inflytelserika kårsammanslutningar, dessa klassamhällets fackorgan, som är till att försvara de privilegier som det kapitalistiska systemet unnar några få av dess medlemmar.
Jag talar till ungdomen, till dem som sjöng och som skänkte sin glädje och sim kampanda. Jag riktar mig till den chilenske mannen, till arbetaren, till bonden, till den intellektuella, till alla dem som kommer att bli förföljda; ty fascismen har redan varit närvarande i vårt land sedan dagar och åter dagar tillbaka - det har visat sig i form av terroristattentat av skilda klass, sprängda broar, avskurna järnvägar, förstörda olje- och gasledningar m.m. Men de som bordet ha talat...(här dränks rösten i skottsalvor och bombexplosioner). Historien ska döma dem!
Säkert kommer snart denna sändare, Radio Magallanes, att tystas, och min röst lugna ton kommer inte längre att nå fram till Er, men det gör detsamma. Jag kommer ändå alltid att förbli hos Er, i Era minnen, där jag åtminstone ska bli ihågkommen som en hederlig man, en man som var solidarisk med arbetarna. Folket bör försvara sig men inte offra sig. Folket bör inte låta sig trampas ner eller massakreras, men det kan inte heller låta sig förödmjukas.
Arbetare i mitt fosterland! Jag tror på Chile och på dess framtid. Det kommer att komma nya tider och nya män. I dessa svåra och bittra ögonblick, när förräderiet ser ut att ha segrat, ska Ni veta att förr eller senare - troligen förr - kommer de breda avenyer att öppna sig på nytt, där fria människor går fram för att bygga ett bättre samhälle.
Leve Chile!
Leve folket!
Leve arbetarna!
Det är mina sista ord, och jag är övertygad om att mitt offer inte är förgäves. Jag är övertygad om att de i varje fall kommer att utgöra en moralisk lärdom, som ska tjäna till att straffa trolösheten, fegheten och förräderiet."
Latin America, Venezuela, Brazil, Argentina, Chile, Allende, Nicaragus, Ecuador, Cuba, Chavez, Ibero America, Alternativa Bolivariana, Bolivar, UNASUR, ALBA, Socialismo siglo 21, Daniel Ortega, Fidel Castro, Correa, Lula Da Silva, aporrea, Globovision, Telesurtv, Agencia Bolivariana de Noticias, prensa Latina, hispano America, Simon Bolivar, terrorismo mediatico, democracia, patria, libertad, dignidad, revolucion Bolivariana, Mercosur, Petrocaribe, Hugo Chavez Frias, Orvex, No+ Chavez, No más, Medios ; Venezuela, Chavez, Lisa Bjurwald, Alfolso Keller, DN; DN; DN; Propaganda, Liberaler, SILC, Nyliberaler, Moderater, Folk partiet, massmedia, media monopol,
söndag 20 april 2008
Plan Jugoslavien för Latin Amerika och SATO- Southern Atlantic Organisation
Plan Jugoslavien för Latin Amerika och SATO- Southern Atlantic Organisation
Washington har börjat sedan några år tillbaka att medvetet planera och agera med politiska och ekonomiska medel för att främja en desintegrationsprocess i Latin Amerika. Strategin liknar den som ledde till desintegrationen av förre detta Jugoslavien där de lyckades stycka federationen i en mäng lilliput länder som lätt kan styras.
Efter att ha misslyckats med valsmanipulation och igångsättande av väpnade uppror mot valda regeringar satsar USA stort på separatistiska rörelser i de länder där dem har förlorat inflytande: Venezuela, Ecuador, Bolivia, mm.
Det senaste försöket att sätta stopp till en begynnande fredsprocess i Colombia genom att döda huvudförhandlare från FARC måste sättas i detta sammanhang. För USA innebär fred i Colombia att de förlorar en viktig ”argument” för att behålla baser i landet och det stöd som de ger till deras allierade i landet. Det är ingen hemlighet idag att den s.k. Plan Colombia har för syfte den de facto militära ockupationen av landet för att etablera ett brohuvud till övriga Latin Amerika. Venezuela är ett högt prioriterat mål. Ecuador kan anses vara ett sekundärt mål. Andra länder som är i agenda är Bolivia och Paraguay. Paraguay är särskilt viktigt för de amerikanska strategerna för det ligger i mitten av kontinenten och därifrån kan de lansera straffspeditioner mot Bolivia, Argentina, och Brasilien. USA har redan etablerat en militär bas i landet men om vänster kandidaten vinner i helgen kommer dem troligen att få lämna landet.
I Dominikanska Republikens Rio konferens lydde USA ett stort nederlag när alla länder i regionen stödde Ecuador och fördömde Colombia för att ha kränkt Ecuadors suveränitet samt de förkastade Bushs doktrinen av ”preventivt krig” i regionen. Den incidenten (som hade stött av USA) blev istället ett fullständigt nederlag för Washington som planerade att utvidga konflikten till Venezuela (den huvudsakliga fienden) och starta ett proxykrig mellan Colombia och Venezuela i syfte att återta kontroll över Venezuelas olja och ta bort den ”negativa inflyttande” presidenten Hugo Chavez har på resten av kontinenten.
I detta sammanhang måste också sättas stödet för den separatistiska rörelsen i delstaten Zulia, i norrvästra Venezuela, som har stora oljefält och en lång gräns mot Colombia. USA: s tidigare ambassadör i Venezuela talade redan 2005 om ”den fria republiken Zulia” och dollarna har flutit in i delstaten från organisationer som NED, Freedom House, USAID, Republikanska Institutet, Rapporter utan gränser, mm Alla organisationer som med täckmantel att främja demokrati driver USA utrikespolitik och strategiska agenda (dessa organisationer har systerorganisationer också i Sverige, den mest kända är den pseudoliberala SILC som lyder slaviskt USA: s direktiv i utrikespolitiska frågor).
Allt eftersom integrationsprocessen går vidare i Latin Amerika måste vi förvänta oss att se ännu mer aktiva försök från grannen i Norr för att stoppa, sabotera och underminera alla avtal och projekt som syftar till den ekonomiska, politiska och militära alliansen av länderna på kontinenten.
Viktiga händelser i integrationsprocessen har skett under sena 2007 och början av 2008. ALBA (den Bolivarianska Alternativet för Amerika) har fördjupats med skapande en av en egen utvecklingsbank, startande av raffinaderiet på Kuba, handelsavtal mellan Nicaragua, Kuba, Venezuela och Bolivia och förslaget att bilda en militärallians.
Mellan Venezuela, Argentina och Brasilien fortsätter den ekonomiska integrationen och sist kom förslaget från president Lula Da Silva till Chavez av att bilda en militär allians för att försvara Amazonas rikedomar mot utländska inkräktare. Det är början på något helt nytt i regionen. Man behöver inte vara särskilt observant för att se vad den amerikanska agendan för regionen är och ledare i regionen börja lägga åt sidan mindre skillnader för att istället se de gemensamma intressena. I går verkade som det ”strategiska samarbetet” kom ett steg närmare när Brasiliens försvarsminister besökte Venezuela och utryckte sin stödd till ”säkerhetssamarbete” i ett slag Södra Atlantens Förvarsalliansen (OTAS).
Den kommande år kommer att bli intressant eftersom en ny administration tar över i Vita Huset. MacCain är helt inriktat på att stanna i Irak i ”hundra år” och med Pakistan och Afghanistan som blir värre för varje dag skulle han säkert snart sitta fast i ett kostsam och blodig krig mot miljoner muslimer. Clinton vill dra så småningom trupperna men hon kommer att behålla en permanent kontingent på plats på uppemot 30 000 soldater och lika många i de privata hjälptrupperna. Hon skulle säkert inte tveka om att gå till anfall mot Iran, Pakistan om läget skulle förvärras. I båda fall skulle USA med allt säkerhet sitta i klistret för ett bra tag framöver.
Barack Obama har sagt att han vill prata med alla inklusive Kubas, Venezuelas och Irans regeringar och det låter än så länge som han är den mist kåte på att starta nya äventyr med pistolen i högsta hugg. Dessutom vill han ha en snabb reträtt från Irak. Jag ser som mycket osannolik att det militära och det ekonomiska etablissemanget i Washington tillåter honom att dra trupperna i den omfattning han säger sig vilja ha. Hur som helst en viss tillbakadrag lär ske om han vinner.
Utifrån detta och med Latin Amerika i perspektivet kan man säga att med MacCain eller Clinton är det osannolikt att en militär aktion mot Latin Amerika kan ske i nuvarande läget. De har helt enkelt inte råd. De har Inga pengar och inte tillräckligt med personal. Redan nu erbjuder dem uppehållstillstånd till de illegala invandrare som tar värvning, de flesta fattiga mexikaner. Det kan fungera om det irakiska motståndet inte tillfogar så stora förluster men om förlusterna ökar är det troligt att t.o.m. fattiga mexikaner blir ovilliga att riskera liv och lem.
MacCain eller Clinton skulle dock fortsätta att stödja antidemokratiska krafter i regionen och konspirera för antigen besegra de valda regeringar i valurnorna eller främja separatismen samt jobba globalt för att isolera och förtala de regeringar som ”hotar USA: s intresse”. Om USA drar sig överhuvudtaget från Irak och mellanöster finns en reell risk att de vänder sig till vad de kan betrakta som ett lättare byte: Latin Amerika. I det perspektivet är Obama den mest farliga ty han skulle ”befria resurser” som kan användas mot Latin Amerika.
Åt andra sidan kommer han att minst sagt ha ett helvete med en ekonomi på fall och med krav från de sociala rörelserna på förändring. Den ekonomiska krisen som kommer att förvärras ytterligare under sommaren 2008 och sträcka sig några år framåt kommer att innebära att USA helt enkelt inte ha resurser för att driva något krig. Det är mycket sannolikt att de utländska långivarna som hittills har finansierat USA: s supermakt status inte vill förlora mer pengar och med dollar status som internationell valuta allvarigt skadad finns ingen utväg för att spendera pengar man inte har.
Den slutgiltiga kraschen av det nyliberala experimentet kan ge regionen en andrum. Dessutom kommer de länderna som har drivit längst experimentet att följa USA i avgrunden: Chile, Colombia, Brasilien, Peru, Mexiko, mm viket kommer troligen att innebära en kollaps för Amerikas bundsförvanter i regioner när folk ger sig ut på gatorna för att kräva mat på bordet.
Trots detta kan strategerna i Washington lista ut att en väg för att behålla en viss ekonomisk styrka och försäkra sig om sina behov av råvaror och energi är att satsa på Latin Amerika och då kan en tillbakadragande från Irak vara ytterst lämpligt från deras perspektiv.
Det är mycket möjligt att Lula och Chavez har diskuterat detta scenario och därför vandrar dem vidare mot en militär allians. Om de två länder lyckas förena sina styrkor kommer med allt sannolikhet andra länder att följa efter och då blir bilden ännu negativare för Washington.
Dessutom har Chavez ett stort stöd bland befolkningen i regionen och att attackera Venezuela skulle vara mycket värre än att attackera Kuba som i och för sig skulle vara mycket problematisk för de amerikanska relationerna med kontinenten. De kan räkna med brända ambassader i hela regionen och med massiva protester som till slut kan bringa på fall deras ljumma allierade i Chile, Colombia, Peru, Mexiko och de små staterna i central Amerika. En intervention skulle förena nationalistiska krafter med de vänsterkrafterna som sitter i regeringen idag.
En öppen intervention är därför ytterst osannolikt utan de kommer att använda sig om väl beprövade metoder i den förflutna kryddad med nya påhitt från erfarenheterna i Öster Europa och förre detta Jugoslavien. Därför borde regeringar i regionen i första hand neutralisera de femtekolumnister som verkar i Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina, Brasilien, Kuba och på andra ställen. Amerikanerna använder sig av dessa krafter i första hand för driva sin politik och skydda ”sina intressen” i regionen.
De nationalistiska och vänsterregeringar i regionen förbereder sig därför för att driva detta krig på den mediala, propagandistiska och ekonomiska planen första hand men viss beredskap för en militär intervention och enligt dem, följande kontinentala gerillakrig som skulle göra Irak till en lekstuga.
Den kommande sammandrabbningen ska ske på den globala media landskapet och i varje tidningen, blogg, webbsajt eller forum runt om i världen där de mediala resurser som USA tillfogar plus deras allierade i Väst kommer att driva en desinformation och förtal kampanj av stora format. Mot dem står de sociala rörelser i Amerika, Latin Amerika, Europa och mellanöster samt troligen de officiella Kinesiska och indiska statskontrollerade medier (som är utsatta ju för samma strategiska försök till politisk och ekonomisk desintegration).
Tusentals bloggare och webbsidor driver redan en motattack mot de stora mediekoncernerna som står under ledningen av strategerna i Washington. Nu krävs större samordning och vakenhet. Ett steg i den riktningen togs för några veckor sedan i Venezuela när journalister från elva länder i regionen samlades för att diskutera hur man ska motverka det de kallade ”den mediala terrorismen” som USA och sina allierade i Europa driver mot de valda regeringarna på kontinenten.
Just nu är läget allvarigt i Bolivia där separatisterna i provinsen Santa Cruz, den rikaste provinsen med stora naturresurser, ska genomföra en dyr, olaglig och icke-konstitutionell folkomröstning om självständighet från La Paz. Det här försöket att destabilisera landet stöds öppen från USA som har placerat som f.d. ambassadör i Kosovo som USA: s representant i landet! Regeringen har gjort klart att folkomröstningen ska betraktas endast som en mycket dyr opinionsundersökning utan några som helst lagliga grunder eller förpliktelser och då är läget lagt för en konfrontation.
De amerikanska staterna organisation har försökt medla i konflikten med utan resultat hittills men allt tyder på att inget land i regionen skulle acceptera att Bolivia faller samman (med undantag naturligtvis av Colombia) vilket i sin tur ökar avståndet från det nordamerikanska synsättet. Det skulle räcka att Bolivias regering begär militär bistånd från andra länder i regionen för att USA skulle skicka sitt ”bistånd” till separatisterna eller omvänd och då har vi ett nytt stort krig på gång. Ett mycket stort krig som skulle påskynda USA:s väg mot avgrunden. En väg som de syns redan ha biträtt och som därmed inte bekymra dem nämnvärt. Det är i detta perspektiv som SATO verkar på väg att födas, snarare än vad Chavez hade någonsin våga drömma. Newtons lag gäller fortfarande och inte bara i fysiken: Varje kraft i en riktning föder en motsatt och lika stor motkraft.
Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, Bolivia, Evo Morales, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire. Media gerrilla, Latino america, iberoamerica, Chevez, golpe del 11A, 13 A, Imperialismo, neoliberalismo, Grupo Bolivariano, revolución Bolivariana, Bolivar.
Washington har börjat sedan några år tillbaka att medvetet planera och agera med politiska och ekonomiska medel för att främja en desintegrationsprocess i Latin Amerika. Strategin liknar den som ledde till desintegrationen av förre detta Jugoslavien där de lyckades stycka federationen i en mäng lilliput länder som lätt kan styras.
Efter att ha misslyckats med valsmanipulation och igångsättande av väpnade uppror mot valda regeringar satsar USA stort på separatistiska rörelser i de länder där dem har förlorat inflytande: Venezuela, Ecuador, Bolivia, mm.
Det senaste försöket att sätta stopp till en begynnande fredsprocess i Colombia genom att döda huvudförhandlare från FARC måste sättas i detta sammanhang. För USA innebär fred i Colombia att de förlorar en viktig ”argument” för att behålla baser i landet och det stöd som de ger till deras allierade i landet. Det är ingen hemlighet idag att den s.k. Plan Colombia har för syfte den de facto militära ockupationen av landet för att etablera ett brohuvud till övriga Latin Amerika. Venezuela är ett högt prioriterat mål. Ecuador kan anses vara ett sekundärt mål. Andra länder som är i agenda är Bolivia och Paraguay. Paraguay är särskilt viktigt för de amerikanska strategerna för det ligger i mitten av kontinenten och därifrån kan de lansera straffspeditioner mot Bolivia, Argentina, och Brasilien. USA har redan etablerat en militär bas i landet men om vänster kandidaten vinner i helgen kommer dem troligen att få lämna landet.
I Dominikanska Republikens Rio konferens lydde USA ett stort nederlag när alla länder i regionen stödde Ecuador och fördömde Colombia för att ha kränkt Ecuadors suveränitet samt de förkastade Bushs doktrinen av ”preventivt krig” i regionen. Den incidenten (som hade stött av USA) blev istället ett fullständigt nederlag för Washington som planerade att utvidga konflikten till Venezuela (den huvudsakliga fienden) och starta ett proxykrig mellan Colombia och Venezuela i syfte att återta kontroll över Venezuelas olja och ta bort den ”negativa inflyttande” presidenten Hugo Chavez har på resten av kontinenten.
I detta sammanhang måste också sättas stödet för den separatistiska rörelsen i delstaten Zulia, i norrvästra Venezuela, som har stora oljefält och en lång gräns mot Colombia. USA: s tidigare ambassadör i Venezuela talade redan 2005 om ”den fria republiken Zulia” och dollarna har flutit in i delstaten från organisationer som NED, Freedom House, USAID, Republikanska Institutet, Rapporter utan gränser, mm Alla organisationer som med täckmantel att främja demokrati driver USA utrikespolitik och strategiska agenda (dessa organisationer har systerorganisationer också i Sverige, den mest kända är den pseudoliberala SILC som lyder slaviskt USA: s direktiv i utrikespolitiska frågor).
Allt eftersom integrationsprocessen går vidare i Latin Amerika måste vi förvänta oss att se ännu mer aktiva försök från grannen i Norr för att stoppa, sabotera och underminera alla avtal och projekt som syftar till den ekonomiska, politiska och militära alliansen av länderna på kontinenten.
Viktiga händelser i integrationsprocessen har skett under sena 2007 och början av 2008. ALBA (den Bolivarianska Alternativet för Amerika) har fördjupats med skapande en av en egen utvecklingsbank, startande av raffinaderiet på Kuba, handelsavtal mellan Nicaragua, Kuba, Venezuela och Bolivia och förslaget att bilda en militärallians.
Mellan Venezuela, Argentina och Brasilien fortsätter den ekonomiska integrationen och sist kom förslaget från president Lula Da Silva till Chavez av att bilda en militär allians för att försvara Amazonas rikedomar mot utländska inkräktare. Det är början på något helt nytt i regionen. Man behöver inte vara särskilt observant för att se vad den amerikanska agendan för regionen är och ledare i regionen börja lägga åt sidan mindre skillnader för att istället se de gemensamma intressena. I går verkade som det ”strategiska samarbetet” kom ett steg närmare när Brasiliens försvarsminister besökte Venezuela och utryckte sin stödd till ”säkerhetssamarbete” i ett slag Södra Atlantens Förvarsalliansen (OTAS).
Den kommande år kommer att bli intressant eftersom en ny administration tar över i Vita Huset. MacCain är helt inriktat på att stanna i Irak i ”hundra år” och med Pakistan och Afghanistan som blir värre för varje dag skulle han säkert snart sitta fast i ett kostsam och blodig krig mot miljoner muslimer. Clinton vill dra så småningom trupperna men hon kommer att behålla en permanent kontingent på plats på uppemot 30 000 soldater och lika många i de privata hjälptrupperna. Hon skulle säkert inte tveka om att gå till anfall mot Iran, Pakistan om läget skulle förvärras. I båda fall skulle USA med allt säkerhet sitta i klistret för ett bra tag framöver.
Barack Obama har sagt att han vill prata med alla inklusive Kubas, Venezuelas och Irans regeringar och det låter än så länge som han är den mist kåte på att starta nya äventyr med pistolen i högsta hugg. Dessutom vill han ha en snabb reträtt från Irak. Jag ser som mycket osannolik att det militära och det ekonomiska etablissemanget i Washington tillåter honom att dra trupperna i den omfattning han säger sig vilja ha. Hur som helst en viss tillbakadrag lär ske om han vinner.
Utifrån detta och med Latin Amerika i perspektivet kan man säga att med MacCain eller Clinton är det osannolikt att en militär aktion mot Latin Amerika kan ske i nuvarande läget. De har helt enkelt inte råd. De har Inga pengar och inte tillräckligt med personal. Redan nu erbjuder dem uppehållstillstånd till de illegala invandrare som tar värvning, de flesta fattiga mexikaner. Det kan fungera om det irakiska motståndet inte tillfogar så stora förluster men om förlusterna ökar är det troligt att t.o.m. fattiga mexikaner blir ovilliga att riskera liv och lem.
MacCain eller Clinton skulle dock fortsätta att stödja antidemokratiska krafter i regionen och konspirera för antigen besegra de valda regeringar i valurnorna eller främja separatismen samt jobba globalt för att isolera och förtala de regeringar som ”hotar USA: s intresse”. Om USA drar sig överhuvudtaget från Irak och mellanöster finns en reell risk att de vänder sig till vad de kan betrakta som ett lättare byte: Latin Amerika. I det perspektivet är Obama den mest farliga ty han skulle ”befria resurser” som kan användas mot Latin Amerika.
Åt andra sidan kommer han att minst sagt ha ett helvete med en ekonomi på fall och med krav från de sociala rörelserna på förändring. Den ekonomiska krisen som kommer att förvärras ytterligare under sommaren 2008 och sträcka sig några år framåt kommer att innebära att USA helt enkelt inte ha resurser för att driva något krig. Det är mycket sannolikt att de utländska långivarna som hittills har finansierat USA: s supermakt status inte vill förlora mer pengar och med dollar status som internationell valuta allvarigt skadad finns ingen utväg för att spendera pengar man inte har.
Den slutgiltiga kraschen av det nyliberala experimentet kan ge regionen en andrum. Dessutom kommer de länderna som har drivit längst experimentet att följa USA i avgrunden: Chile, Colombia, Brasilien, Peru, Mexiko, mm viket kommer troligen att innebära en kollaps för Amerikas bundsförvanter i regioner när folk ger sig ut på gatorna för att kräva mat på bordet.
Trots detta kan strategerna i Washington lista ut att en väg för att behålla en viss ekonomisk styrka och försäkra sig om sina behov av råvaror och energi är att satsa på Latin Amerika och då kan en tillbakadragande från Irak vara ytterst lämpligt från deras perspektiv.
Det är mycket möjligt att Lula och Chavez har diskuterat detta scenario och därför vandrar dem vidare mot en militär allians. Om de två länder lyckas förena sina styrkor kommer med allt sannolikhet andra länder att följa efter och då blir bilden ännu negativare för Washington.
Dessutom har Chavez ett stort stöd bland befolkningen i regionen och att attackera Venezuela skulle vara mycket värre än att attackera Kuba som i och för sig skulle vara mycket problematisk för de amerikanska relationerna med kontinenten. De kan räkna med brända ambassader i hela regionen och med massiva protester som till slut kan bringa på fall deras ljumma allierade i Chile, Colombia, Peru, Mexiko och de små staterna i central Amerika. En intervention skulle förena nationalistiska krafter med de vänsterkrafterna som sitter i regeringen idag.
En öppen intervention är därför ytterst osannolikt utan de kommer att använda sig om väl beprövade metoder i den förflutna kryddad med nya påhitt från erfarenheterna i Öster Europa och förre detta Jugoslavien. Därför borde regeringar i regionen i första hand neutralisera de femtekolumnister som verkar i Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina, Brasilien, Kuba och på andra ställen. Amerikanerna använder sig av dessa krafter i första hand för driva sin politik och skydda ”sina intressen” i regionen.
De nationalistiska och vänsterregeringar i regionen förbereder sig därför för att driva detta krig på den mediala, propagandistiska och ekonomiska planen första hand men viss beredskap för en militär intervention och enligt dem, följande kontinentala gerillakrig som skulle göra Irak till en lekstuga.
Den kommande sammandrabbningen ska ske på den globala media landskapet och i varje tidningen, blogg, webbsajt eller forum runt om i världen där de mediala resurser som USA tillfogar plus deras allierade i Väst kommer att driva en desinformation och förtal kampanj av stora format. Mot dem står de sociala rörelser i Amerika, Latin Amerika, Europa och mellanöster samt troligen de officiella Kinesiska och indiska statskontrollerade medier (som är utsatta ju för samma strategiska försök till politisk och ekonomisk desintegration).
Tusentals bloggare och webbsidor driver redan en motattack mot de stora mediekoncernerna som står under ledningen av strategerna i Washington. Nu krävs större samordning och vakenhet. Ett steg i den riktningen togs för några veckor sedan i Venezuela när journalister från elva länder i regionen samlades för att diskutera hur man ska motverka det de kallade ”den mediala terrorismen” som USA och sina allierade i Europa driver mot de valda regeringarna på kontinenten.
Just nu är läget allvarigt i Bolivia där separatisterna i provinsen Santa Cruz, den rikaste provinsen med stora naturresurser, ska genomföra en dyr, olaglig och icke-konstitutionell folkomröstning om självständighet från La Paz. Det här försöket att destabilisera landet stöds öppen från USA som har placerat som f.d. ambassadör i Kosovo som USA: s representant i landet! Regeringen har gjort klart att folkomröstningen ska betraktas endast som en mycket dyr opinionsundersökning utan några som helst lagliga grunder eller förpliktelser och då är läget lagt för en konfrontation.
De amerikanska staterna organisation har försökt medla i konflikten med utan resultat hittills men allt tyder på att inget land i regionen skulle acceptera att Bolivia faller samman (med undantag naturligtvis av Colombia) vilket i sin tur ökar avståndet från det nordamerikanska synsättet. Det skulle räcka att Bolivias regering begär militär bistånd från andra länder i regionen för att USA skulle skicka sitt ”bistånd” till separatisterna eller omvänd och då har vi ett nytt stort krig på gång. Ett mycket stort krig som skulle påskynda USA:s väg mot avgrunden. En väg som de syns redan ha biträtt och som därmed inte bekymra dem nämnvärt. Det är i detta perspektiv som SATO verkar på väg att födas, snarare än vad Chavez hade någonsin våga drömma. Newtons lag gäller fortfarande och inte bara i fysiken: Varje kraft i en riktning föder en motsatt och lika stor motkraft.
Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, Bolivia, Evo Morales, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire. Media gerrilla, Latino america, iberoamerica, Chevez, golpe del 11A, 13 A, Imperialismo, neoliberalismo, Grupo Bolivariano, revolución Bolivariana, Bolivar.
torsdag 17 april 2008
Plan Jugoslavien för Latin Amerika och OTAS- Southern Atlantic Defense Treaty
Plan Jugoslavien för Latin Amerika och OTAS- Southern Atlantic Defense Treaty
Washington har börjat sedan några år tillbaka att medvetet planera och agera med politiska och ekonomiska medel för att främja en desintegrationsprocess i Latin Amerika. Strategin liknar den som ledde till desintegrationen av förre detta Jugoslavien där de lyckades stycka federationen i en mäng lilliput länder som lätt kan styras.
Efter att ha misslyckats med valsmanipulation, köpta röster och igångsättande av väpnade uppror mot valda regeringar satsar USA stort på separatistiska rörelser i de länder där dem har förlorat inflytande: Venezuela, Ecuador, Bolivia, mm.
Det senaste försöket att sätta stopp till en begynnande fredsprocess i Colombia genom att döda huvudförhandlare från FARC måste sättas i detta sammanhang. För USA innebär fred i Colombia att de förlorar en viktig ”argument” för att behålla baser i landet och det stöd som de ger till deras allierade i landet. Det är ingen hemlighet idag att den s.k. Plan Colombia har för syfte den de facto militära ockupationen av landet för att etablera ett brohuvud till övriga Latin Amerika. Venezuela är ett högt prioriterat mål. Ecuador kan anses vara ett sekundärt mål. Andra länder som är i agenda är Bolivia och Paraguay. Paraguay är särskilt viktigt för de amerikanska strategerna för det ligger i mitten av kontinenten och därifrån kan de lansera straffspeditioner mot Bolivia, Argentina, och Brasilien. USA har redan etablerat en militär bas i landet men om vänster kandidaten vinner i helgen kommer dem troligen att få lämna landet.
I Dominikanska Republikens Rio konferens lydde USA ett stort nederlag när alla länder i regionen stödde Ecuador och fördömde Colombia för att ha kränkt Ecuadors suveränitet samt de förkastade Bushs doktrinen av ”preventivt krig” i regionen. Den incidenten (som hade stött av USA) blev istället ett fullständigt nederlag för Washington som planerade att utvidga konflikten till Venezuela (den huvudsakliga fienden) och starta ett proxykrig mellan Colombia och Venezuela i syfte att återta kontroll över Venezuelas olja och ta bort den ”negativa inflyttande” presidenten Hugo Chavez har på resten av kontinenten.
I detta sammanhang måste också sättas stödet för den separatistiska rörelsen i delstaten Zulia, i norrvästra Venezuela, som har stora oljefält och en lång gräns mot Colombia. USA: s tidigare ambassadör i Venezuela talade redan 2005 om ”den fria republiken Zulia” och dollarna har flutit in i delstaten från organisationer som NED, Freedom House, USAID, Republikanska Institut, Rapporter utan gränser, mm Alla organisationer som med täckmantel att främja demokrati driver USA utrikespolitik och strategiska agenda (dessa organisationer har systerorganisationer också i Sverige, den mest kända är den pseudoliberala SILC som lyder slaviskt USA: s direktiv i utrikespolitiska frågor).
Allt eftersom integrationsprocessen går vidare i Latin Amerika måste vi förvänta oss att se ännu mer aktiva försök från grannen i Norr för att stoppa, sabotera och underminera alla avtal och projekt som syftar till den ekonomiska, politiska och militära alliansen av länderna på kontinenten.
Viktiga händelser i integrationsprocessen har skett under sena 2007 och början av 2008. ALBA (den Bolivarianska Alternativet för Amerika) har fördjupats med skapande en av en egen utvecklingsbank, startande av raffinaderiet på Kuba, handelsavtal mellan Nicaragua, Kuba, Venezuela och Bolivia och förslaget att bilda en militärallians.
Mellan Venezuela, Argentina och Brasilien fortsätter den ekonomiska integrationen och sist kom förslaget från president Lula Da Silva till Chavez av att bilda en militär allians för att försvara Amazonas rikedomar mot utländska inkräktare. Det är början på något helt nytt i regionen. Man behöver inte vara särskilt observant för att se vad den amerikanska agendan för regionen är och ledare i regionen börja lägga åt sidan mindre skillnader för att istället se de gemensamma intressena. I går verkade som det ”strategiska samarbetet” kom ett steg närmare när Brasiliens försvarsminister besökte Venezuela och utryckte sin stödd till ”säkerhetssamarbete” i ett slag Södra Atlantens Förvarsalliansen (OTAS).
Den kommande år kommer att bli intressant eftersom en ny administration tar över i Vita Huset. MacCain är helt inriktat på att stanna i Irak i ”hundra år” och med Pakistan och Afghanistan som blir värre för varje dag skulle han säkert snart sitta fast i ett kostsam och blodig krig mot miljoner muslimer. Clinton vill dra så småningom trupperna men hon kommer att behålla en permanent kontingent på plats på uppemot 30 000 soldater och lika många i de privata hjälptrupperna. Hon skulle säkert inte tveka om att gå till anfall mot Iran, Pakistan om läget skulle förvärras. I båda fall skulle USA med allt säkerhet sitta i klistret för ett bra tag framöver.
Barack Obama har sagt att han vill prata med alla inklusive Kubas, Venezuelas och Irans regeringar och det låter än så länge som han är den mist kåte på att starta nya äventyr med pistolen i högsta hugg. Dessutom vill han ha en snabb reträtt från Irak. Jag ser som mycket osannolik att det militära och det ekonomiska etablissemanget i Washington tillåter honom att dra trupperna i den omfattning han säger sig vilja ha. Hur som helst en viss tillbakadrag lär ske om han vinner.
Utifrån detta och med Latin Amerika i perspektivet kan man säga att med MacCain eller Clinton är det osannolikt att en militär aktion mot Latin Amerika kan ske i nuvarande läget. De har helt enkelt inte råd. De har Inga pengar och inte tillräckligt med personal. Redan nu erbjuder dem uppehållstillstånd till de illegala invandrare som tar värvning, de flesta fattiga mexikaner. Det kan fungera om det irakiska motståndet inte tillfogar så stora förluster men om förlusterna ökar är det troligt att t.o.m. fattiga mexikaner blir ovilliga att riskera liv och lem.
MacCain eller Clinton skulle dock fortsätta att stödja antidemokratiska krafter i regionen och konspirera för antigen besegra de valda regeringar i valurnorna eller främja separatismen samt jobba globalt för att isolera och förtala de regeringar som ”hotar USA: s intresse”. Om USA drar sig överhuvudtaget från Irak och mellanöster finns en reell risk att de vänder sig till vad de kan betrakta som ett lättare byte: Latin Amerika. I det perspektivet är Obama den mest farliga ty han skulle ”befria resurser” som kan användas mot Latin Amerika.
Åt andra sidan kommer han att minst sagt ha ett helvete med en ekonomi på fall och med krav från de sociala rörelserna på förändring. Den ekonomiska krisen som kommer att förvärras ytterligare under sommaren 2008 och sträcka sig några år framåt kommer att innebära att USA helt enkelt inte ha resurser för att driva något krig. Det är mycket sannolikt att de utländska långivarna som hittills har finansierat USA: s supermakt status inte vill förlora mer pengar och med dollar status som internationell valuta allvarigt skadad finns ingen utväg för att spendera pengar man inte har.
Den slutgiltiga kraschen av det nyliberala experimentet kan ge regionen en andrum. Dessutom kommer de länderna som har drivit längst experimentet att följa USA i avgrunden: Chile, Colombia, Brasilien, Peru, Mexiko, mm viket kommer troligen att innebära en kollaps för Amerikas bundsförvanter i regioner när folk ger sig ut på gatorna för att kräva mat på bordet.
Trots detta kan strategerna i Washington lista ut att en väg för att behålla en viss ekonomisk styrka och försäkra sig om sina behov av råvaror och energi är att satsa på Latin Amerika och då kan en tillbakadragande från Irak vara ytterst lämpligt från deras perspektiv.
Det är mycket möjligt att Lula och Chavez har diskuterat detta scenario och därför vandrar dem vidare mot en militär allians. Om de två länder lyckas förena sina styrkor kommer med allt sannolikhet andra länder att följa efter och då blir bilden ännu negativare för Washington.
Dessutom har Chavez ett stort stöd bland befolkningen i regionen och att attackera Venezuela skulle vara mycket värre än att attackera Kuba som i och för sig skulle vara mycket problematisk för de amerikanska relationerna med kontinenten. De kan räkna med brända ambassader i hela regionen och med massiva protester som till slut kan bringa på fall deras ljumma allierade i Chile, Colombia, Peru, Mexiko och de små staterna i central Amerika. En intervention skulle förena nationalistiska krafter med de vänsterkrafterna som sitter i regeringen idag.
En öppen intervention är därför ytterst osannolikt utan de kommer att använda sig om väl beprövade metoder i den förflutna kryddad med nya påhitt från erfarenheterna i Öster Europa och förre detta Jugoslavien. Därför borde regeringar i regionen i första hand neutralisera de femtekolumnister som verkar i Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina, Brasilien, Kuba och på andra ställen. Amerikanerna använder sig av dessa krafter i första hand för driva sin politik och skydda ”sina intressen” i regionen.
De nationalistiska och vänsterregeringar i regionen förbereder sig därför för att driva detta krig på den mediala, propagandistiska och ekonomiska planen första hand men viss beredskap för en militär intervention och enligt dem, följande kontinentala gerillakrig som skulle göra Irak till en lekstuga.
Den kommande sammandrabbningen ska ske på den globala media landskapet och i varje tidningen, blogg, webbsajt eller forum runt om i världen där de mediala resurser som USA tillfogar plus deras allierade i Väst kommer att driva en desinformation och förtal kampanj av stora format. Mot dem står de sociala rörelser i Amerika, Latin Amerika, Europa och mellanöster samt troligen de officiella Kinesiska och indiska statskontrollerade medier (som är utsatta ju för samma strategiska försök till politisk och ekonomisk desintegration).
Tusentals bloggare och webbsidor driver redan en motattack mot de stora mediekoncernerna som står under ledningen av strategerna i Washington. Nu krävs större samordning och vakenhet. Ett steg i den riktningen togs i helgen i Venezuela när journalister från elva länder i regionen samlades för att diskutera hur man ska motverka det de kallade ”den mediala terrorismen” som USA och sina allierade i Europa driver mot de valda regeringarna på kontinenten.
Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire. Media gerrilla,Bush, USA, nyliberalism, neocons, liberaler, bubbla, skojare, nyliberal, Argentina, Latin America, diktatur, höger, Mexiko, Venezuela, maffia, skojare, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bus,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire.
Washington har börjat sedan några år tillbaka att medvetet planera och agera med politiska och ekonomiska medel för att främja en desintegrationsprocess i Latin Amerika. Strategin liknar den som ledde till desintegrationen av förre detta Jugoslavien där de lyckades stycka federationen i en mäng lilliput länder som lätt kan styras.
Efter att ha misslyckats med valsmanipulation, köpta röster och igångsättande av väpnade uppror mot valda regeringar satsar USA stort på separatistiska rörelser i de länder där dem har förlorat inflytande: Venezuela, Ecuador, Bolivia, mm.
Det senaste försöket att sätta stopp till en begynnande fredsprocess i Colombia genom att döda huvudförhandlare från FARC måste sättas i detta sammanhang. För USA innebär fred i Colombia att de förlorar en viktig ”argument” för att behålla baser i landet och det stöd som de ger till deras allierade i landet. Det är ingen hemlighet idag att den s.k. Plan Colombia har för syfte den de facto militära ockupationen av landet för att etablera ett brohuvud till övriga Latin Amerika. Venezuela är ett högt prioriterat mål. Ecuador kan anses vara ett sekundärt mål. Andra länder som är i agenda är Bolivia och Paraguay. Paraguay är särskilt viktigt för de amerikanska strategerna för det ligger i mitten av kontinenten och därifrån kan de lansera straffspeditioner mot Bolivia, Argentina, och Brasilien. USA har redan etablerat en militär bas i landet men om vänster kandidaten vinner i helgen kommer dem troligen att få lämna landet.
I Dominikanska Republikens Rio konferens lydde USA ett stort nederlag när alla länder i regionen stödde Ecuador och fördömde Colombia för att ha kränkt Ecuadors suveränitet samt de förkastade Bushs doktrinen av ”preventivt krig” i regionen. Den incidenten (som hade stött av USA) blev istället ett fullständigt nederlag för Washington som planerade att utvidga konflikten till Venezuela (den huvudsakliga fienden) och starta ett proxykrig mellan Colombia och Venezuela i syfte att återta kontroll över Venezuelas olja och ta bort den ”negativa inflyttande” presidenten Hugo Chavez har på resten av kontinenten.
I detta sammanhang måste också sättas stödet för den separatistiska rörelsen i delstaten Zulia, i norrvästra Venezuela, som har stora oljefält och en lång gräns mot Colombia. USA: s tidigare ambassadör i Venezuela talade redan 2005 om ”den fria republiken Zulia” och dollarna har flutit in i delstaten från organisationer som NED, Freedom House, USAID, Republikanska Institut, Rapporter utan gränser, mm Alla organisationer som med täckmantel att främja demokrati driver USA utrikespolitik och strategiska agenda (dessa organisationer har systerorganisationer också i Sverige, den mest kända är den pseudoliberala SILC som lyder slaviskt USA: s direktiv i utrikespolitiska frågor).
Allt eftersom integrationsprocessen går vidare i Latin Amerika måste vi förvänta oss att se ännu mer aktiva försök från grannen i Norr för att stoppa, sabotera och underminera alla avtal och projekt som syftar till den ekonomiska, politiska och militära alliansen av länderna på kontinenten.
Viktiga händelser i integrationsprocessen har skett under sena 2007 och början av 2008. ALBA (den Bolivarianska Alternativet för Amerika) har fördjupats med skapande en av en egen utvecklingsbank, startande av raffinaderiet på Kuba, handelsavtal mellan Nicaragua, Kuba, Venezuela och Bolivia och förslaget att bilda en militärallians.
Mellan Venezuela, Argentina och Brasilien fortsätter den ekonomiska integrationen och sist kom förslaget från president Lula Da Silva till Chavez av att bilda en militär allians för att försvara Amazonas rikedomar mot utländska inkräktare. Det är början på något helt nytt i regionen. Man behöver inte vara särskilt observant för att se vad den amerikanska agendan för regionen är och ledare i regionen börja lägga åt sidan mindre skillnader för att istället se de gemensamma intressena. I går verkade som det ”strategiska samarbetet” kom ett steg närmare när Brasiliens försvarsminister besökte Venezuela och utryckte sin stödd till ”säkerhetssamarbete” i ett slag Södra Atlantens Förvarsalliansen (OTAS).
Den kommande år kommer att bli intressant eftersom en ny administration tar över i Vita Huset. MacCain är helt inriktat på att stanna i Irak i ”hundra år” och med Pakistan och Afghanistan som blir värre för varje dag skulle han säkert snart sitta fast i ett kostsam och blodig krig mot miljoner muslimer. Clinton vill dra så småningom trupperna men hon kommer att behålla en permanent kontingent på plats på uppemot 30 000 soldater och lika många i de privata hjälptrupperna. Hon skulle säkert inte tveka om att gå till anfall mot Iran, Pakistan om läget skulle förvärras. I båda fall skulle USA med allt säkerhet sitta i klistret för ett bra tag framöver.
Barack Obama har sagt att han vill prata med alla inklusive Kubas, Venezuelas och Irans regeringar och det låter än så länge som han är den mist kåte på att starta nya äventyr med pistolen i högsta hugg. Dessutom vill han ha en snabb reträtt från Irak. Jag ser som mycket osannolik att det militära och det ekonomiska etablissemanget i Washington tillåter honom att dra trupperna i den omfattning han säger sig vilja ha. Hur som helst en viss tillbakadrag lär ske om han vinner.
Utifrån detta och med Latin Amerika i perspektivet kan man säga att med MacCain eller Clinton är det osannolikt att en militär aktion mot Latin Amerika kan ske i nuvarande läget. De har helt enkelt inte råd. De har Inga pengar och inte tillräckligt med personal. Redan nu erbjuder dem uppehållstillstånd till de illegala invandrare som tar värvning, de flesta fattiga mexikaner. Det kan fungera om det irakiska motståndet inte tillfogar så stora förluster men om förlusterna ökar är det troligt att t.o.m. fattiga mexikaner blir ovilliga att riskera liv och lem.
MacCain eller Clinton skulle dock fortsätta att stödja antidemokratiska krafter i regionen och konspirera för antigen besegra de valda regeringar i valurnorna eller främja separatismen samt jobba globalt för att isolera och förtala de regeringar som ”hotar USA: s intresse”. Om USA drar sig överhuvudtaget från Irak och mellanöster finns en reell risk att de vänder sig till vad de kan betrakta som ett lättare byte: Latin Amerika. I det perspektivet är Obama den mest farliga ty han skulle ”befria resurser” som kan användas mot Latin Amerika.
Åt andra sidan kommer han att minst sagt ha ett helvete med en ekonomi på fall och med krav från de sociala rörelserna på förändring. Den ekonomiska krisen som kommer att förvärras ytterligare under sommaren 2008 och sträcka sig några år framåt kommer att innebära att USA helt enkelt inte ha resurser för att driva något krig. Det är mycket sannolikt att de utländska långivarna som hittills har finansierat USA: s supermakt status inte vill förlora mer pengar och med dollar status som internationell valuta allvarigt skadad finns ingen utväg för att spendera pengar man inte har.
Den slutgiltiga kraschen av det nyliberala experimentet kan ge regionen en andrum. Dessutom kommer de länderna som har drivit längst experimentet att följa USA i avgrunden: Chile, Colombia, Brasilien, Peru, Mexiko, mm viket kommer troligen att innebära en kollaps för Amerikas bundsförvanter i regioner när folk ger sig ut på gatorna för att kräva mat på bordet.
Trots detta kan strategerna i Washington lista ut att en väg för att behålla en viss ekonomisk styrka och försäkra sig om sina behov av råvaror och energi är att satsa på Latin Amerika och då kan en tillbakadragande från Irak vara ytterst lämpligt från deras perspektiv.
Det är mycket möjligt att Lula och Chavez har diskuterat detta scenario och därför vandrar dem vidare mot en militär allians. Om de två länder lyckas förena sina styrkor kommer med allt sannolikhet andra länder att följa efter och då blir bilden ännu negativare för Washington.
Dessutom har Chavez ett stort stöd bland befolkningen i regionen och att attackera Venezuela skulle vara mycket värre än att attackera Kuba som i och för sig skulle vara mycket problematisk för de amerikanska relationerna med kontinenten. De kan räkna med brända ambassader i hela regionen och med massiva protester som till slut kan bringa på fall deras ljumma allierade i Chile, Colombia, Peru, Mexiko och de små staterna i central Amerika. En intervention skulle förena nationalistiska krafter med de vänsterkrafterna som sitter i regeringen idag.
En öppen intervention är därför ytterst osannolikt utan de kommer att använda sig om väl beprövade metoder i den förflutna kryddad med nya påhitt från erfarenheterna i Öster Europa och förre detta Jugoslavien. Därför borde regeringar i regionen i första hand neutralisera de femtekolumnister som verkar i Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina, Brasilien, Kuba och på andra ställen. Amerikanerna använder sig av dessa krafter i första hand för driva sin politik och skydda ”sina intressen” i regionen.
De nationalistiska och vänsterregeringar i regionen förbereder sig därför för att driva detta krig på den mediala, propagandistiska och ekonomiska planen första hand men viss beredskap för en militär intervention och enligt dem, följande kontinentala gerillakrig som skulle göra Irak till en lekstuga.
Den kommande sammandrabbningen ska ske på den globala media landskapet och i varje tidningen, blogg, webbsajt eller forum runt om i världen där de mediala resurser som USA tillfogar plus deras allierade i Väst kommer att driva en desinformation och förtal kampanj av stora format. Mot dem står de sociala rörelser i Amerika, Latin Amerika, Europa och mellanöster samt troligen de officiella Kinesiska och indiska statskontrollerade medier (som är utsatta ju för samma strategiska försök till politisk och ekonomisk desintegration).
Tusentals bloggare och webbsidor driver redan en motattack mot de stora mediekoncernerna som står under ledningen av strategerna i Washington. Nu krävs större samordning och vakenhet. Ett steg i den riktningen togs i helgen i Venezuela när journalister från elva länder i regionen samlades för att diskutera hur man ska motverka det de kallade ”den mediala terrorismen” som USA och sina allierade i Europa driver mot de valda regeringarna på kontinenten.
Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire. Media gerrilla,Bush, USA, nyliberalism, neocons, liberaler, bubbla, skojare, nyliberal, Argentina, Latin America, diktatur, höger, Mexiko, Venezuela, maffia, skojare, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bus,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire.
Historien om en misslyckad kupp - 6 år efter 11 april 2002
Historien om en misslyckad kupp - 6 år efter 11 april 2002
Här kommer en längre artikel skriven av läsare av hemsidan som redogör för bakgrunden och sammanhanget för kuppen 2002.
För sex år sedan genomförde en grupp militärer med sina historiska allierade i Latin Amerika: industrimän, media och näringslivet en statskupp i Venezuela. Målet var att ta bort den valde vänsterinriktade presidenten, Hugo Chavez. Under två dagar besatt de makten, upplöste parlamentet och satt landet i undanstagstillstånd. De ockuperade radiostationer och telekanaler och på så sätt skar befolkningen bort från händelserna. De tog till fånga landets regeringschef och satt honom under arrest.
Dagen efter kuppen kunde man läsa i den ”fria” pressen i väst att ”demokratin” hade räddats och återinsatt i Venezuela. Medierna i Sverige lovordade kuppmakarna och det skrevs långa spalter av de mest kända liberala debattörerna som förklarade att kuppen hade räddat demokratin i Venezuela.
Ingen kom i försvar till den venezolanska regeringen och påpekade att t.ex. landets konstitution, som hade bearbetats och godkänts från samhällets alla instanser och vunnit laga kraft i en folkomröstning 1999, garanterade rätten att återkalla presidentens mandat om en majoritet av befolkningen så ville.
Det är unikt i världen. Det finns tre länder i världen som har implementerat en sådan lag och endast Venezuela använt sig av den möjligheten 2004. Ändå kallade de falska liberalerna i Sverige landets president för ”en diktator” och välkomnade kuppmakarna som frihetens förkämpar. Bland dessa ”freedom fighters” i Venezuela fanns media magnater, höga militärer och motsvarigheten till ordförande i Svenskt näringsliv (som satte sig själv som president efter kuppen).
Vad var som gjorde att de så kallade liberala debattörer och media skribenter anslog sig till den globala hurrarop när nyheten om kuppen spred sig?
Orsaker ligger i Venezuelas historia. Som är kontinentens historia och även historien om nyliberalismen. Venezuela hade anammat den nyliberala ideologin. Ideologin hade svept över kontinenten i följespår och i intimt samspelt med de militära högerdiktaturerna under 70-talet.
Den nyliberala ideologins främsta och grundläggande kännetecken och stridsrop är privatiseringar, avregleringar och nedskärningar hade infört i Chile, Argentina, Uruguay och Brasilien i skydd av gevär, tortyr och massmord.
Det fanns inget annat sätt att införa ett sådant brutalt system som erfarenheterna från Ryssland, Kina och Irak senare skulle visa. Orsaken är lika banal som självklart: ingen befolkning skulle i demokratiska val välja att svälta, förlora sina jobb, små affärer, industrier, låta landet tillgångar säljas ut för en spottstyver och plundras av gangsters. Milton Friedman, nyliberalismens ideolog var klart på denna punkt: Om det ska göras ska det göras snabbt, brutalt och hänsynslöst
I Venezuela hade den nyliberala vågen nått landet i slutet av 80-talet när resten av kontinenten dragits in i en huggsexa och enorma förmögenheter skapades när statsägda industrier reades och skattefinansierade anläggningar plundrades av ”finanshajar”. Finansiering av köpeskillingen ordnades passlig nog med lånade pengar från IMF och statens egna medel som ”lånades ut” till förmånliga villkor. När kraschen kom (vilket händer överallt för eller senare) tog staten ansvaret för lånet så att allmänheten blev blåsta flera gånger: först fick de betala via skattesedel uppbyggnaden av den nationella industri och samhällsservicen, efter reades den ut till samma spekulanter till förmånliga priser, därefter när skojarna tömt verksamheten på tillgångar och kört den i botten övertog staten deras skulder till utlandet, och sist när de utländska finansspekulanterna hamnat i kris så höjdes räntan för att de skulle täcka sina förluster vilket resultera i att folket i dessa länder drabbades av ofantliga utlandsskulder. Det är den nyliberala ekonomin i fyra akter.
Venezolanerna gjorde motstånd mot bedragarna och deras utländska ”experter” och 1988 gav de sig folket ut på gatan för att kräva sin rätt. De blev massakrerade av samma nyliberala president som hyllades av liberala debattörer som en ”sann demokrat”. Han hade vunnit valet med ett helt annat program, för att därefter börja implementera de ”strukturanpassningar” som IMF dikterade.
Presidentens legoknektar dödade så många som 3000 invånare i Caracas. Ingen vet exakt hur många som dödades. Då var det ingen i Sverige som klagade över denna brutale mördare, denna hänsynslösa maktgalne autoritäre president! Vad skulle hända om Chavez gjorde samma sak? Men det är skillnad!
Det är stor skillnad för att Chavez hade förbundit sig att komma till makten för att förbättra folkets levnadsvillkor och göra Venezuela oberoende av de utländska ”experterna” som har orsakat så mycket misär var de än kom. Han vann valet med ett program som lovade politiskt deltagande, en ny konstitution, en offentlig sektor som garanterade vård skola, arbete och en nationell industri och som han sade ”ett stort oberoende Venezuela”.
Han åberopade sina förfäder men framför allt Simon Bolivar, Amerikas store frihetshjälte från självständighetskrigen mot kolonialmakterna, som symbol och ledstjärna i sitt projekt: Den Bolivarianska Revolutionen. En revolution som skulle fullborda det förrådda första försöket från 1820- talet. Nu skulle det verkligen bli självständighet! Folket lyssnade och höll med. Alla deltog i utformade av den första bolivarianska konstitutionen på modern tid. Den diskuterades på alla arbetsplatser, alla skolor, på gatorna och byar, överallt deltog folket. De röstade igenom reformen 1999 med överväldigande majoritet (2007 röstade folket med knappt majoritet för att behålla den bolivarianska konstitutionen i sin nuvarande form istället för att förändra den och fördjupa innehållet).
Detta var för mycket för de som hade styrt landet i 150 år men inte gjort något förutom att plundra det, korrumpera det, sälj det och fyllt sina utlandskonton med de smulor de fick av sina partners i utlandet. De levde bra på det och brydde sig inte hur landet hade det. Men nu verkade saker vara i görningen och det lät farligt för deras livsstil. Något måste göras.
De satte igång en skrämselkampanj om det kommunistiska spöket som hade tidigare kommit väl till pass när olika nationalistiska, socialdemokratiska, socialistiska och t.o.m. riktiga liberaler hade kommit till makten i regionen. Det funkade inte. De använde sig av sin monopolställning inom media för att förtala regeringen. Det funkade inte heller. De klagade på hur oljeintäkterna ”gavs bort” till Kuba i utbyte mot 30000 läkare och till att bygga sjukhus, bostäder, fabriker och skolor. De hade inte klagat när olja gavs bort till de stora oljebolagen mot en spottstyver. Nu klagade de högljutt när staten tog en själig andel av intäkterna och använde dem till allas venezolaners nytta. Naturligtvis förlorade de säkert, som grupp, de småsmulor de fick för att tillåta detta röveri (som dock var miljontals dollars). Därför drabbades de av panikstämning.
Så kom den 11 april 2002. Kuppmakarna hade planerat i detalj händelsernas förlopp. De hade till sin hjälp amerikanska rådgivare och specialister i ”demokratis försvar”. De hade det militära kommandot och näringslivet med sig. De hade massmedia i sin kontroll. Under dagen hade de tagit initiativ till en demonstration i Caracas och ordnat så att prickskyttar sköt mot folk, både sina egna och Chavez anhängare. Samma kväll stormade de president palatsen.
Deras plan var att det skulle sluta så här. Man skulle enligt ”handboken” sätta in en stor repression mot de mest hängivna, döda några tusentals som ingen skulle nämna, skriva om eller komma ihåg, man skulle stänga medierna som sade fel saker, kasta obekväma politiker i fängelse, skicka andra till utlandet där de kunde vegetera och man skulle omedelbart motta stora lån från internationella långivare, investerarna skulle återvända när vinsterna säkrades, den internationella pressen skulle lovorda återinställande av ”demokrati” och några kanske skulle t.o.m. kritisera metoden (dock inte målet) och kräva en snabb återgång till den ”konstitutionella demokratin” (som just hade avskaffats med deras bifall!)
Men något gick fruktansvärd fel. Rykte hade börjat sprida sig i Caracas att Hugo Chavez inte hade avgått ”självmant” och folket börja samlas och diskutera. Man skickade kravallpoliser för slå ner grupper som krävde presidentens återinsättande. Man sköt på demonstranter och obeväpnade ungdomar. Sluminvånarna strömmade till centrala Caracas från deras pappersskjul och från deras misär. Folkmassan började röra sig mot centrala Caracas, sjungande, skrikande, uppmanande, dansande, beväpnad med påkar och pistoler, allt i en blandning av karneval, uppror, fest och upplopp. Mot kvällen den andra dagen efter kuppen nådde hundratusentals Caracasbor presidentpalatset bestämda att få sin president frigiven eller dö den kvällen.
Ställda inför valet att skjuta på sitt eget folk eller förena sig med dem valde styrkorna som hade intagit president palatsen det andra alternativet. Den venezolanska soldaten skiljer sig från andra i Latinamerika i att de inte har utbildats i USA i så stor utsträckning och att de flesta kommer från fattiga familjer. Det var lätt för soldaten att se sin mor eller sin syster i folkmassan. Det var lätt för dem att se beslutsamhet. Det var lätt för dem att se vilka som var vilka. Kuppmakarna fick fly i panik när soldaterna gick över till folket. Kuppen var över. Några timmar senare hämtades presidenten och välkomnades av folket som fyllde Caracas. Det var den 13 april 2002. Hugo Chavez lovade då att aldrig överge sitt folk, inte ens om det skulle kosta honom livet.
Det var för sex år sedan det här hände. En händelse som var unik i Latinamerikas historia. Folket hade inte gett upp, de hade inte tappat hoppet och inte modet. Trots den mediala blockaden hade nyheten sprids sig mun till mun, invånarna hade gett varandra tröst och mod, de hade beväpnat sig med beslutsamhet, de hade ingenting att förlora och mycket att vinna, president Chavez var inte ensam som Allende hade varit nästan 30 år tidigare. Och det var ingen slump för president Chavez hade talat för Venezolanerna om Allendes heroiska men ensamma kamp i president palatset. Alla visste vad som väntade dem. Historien är levande hos folket.
Men trots att mycket har gjorts i Venezuela för att säkra folkets deltagande i den politiska processen, för att försäkra dem om de basala behoven, för att bli oberoende av de stora oljebolagen och internationella institutioner som kvävde landet, för att utveckla den inhemska industri och den offentliga sektorn, för att förberedda folket för en eventuell väpnad aggression, för att utveckla de kollektiva och de sociala medierna, och framför allt för att försäkra landets fortsatta välstånd genom ett medveten och konsekvent integrationsarbete med resten av Latinamerika och diversifiering av sina handelspartner, så finns det mycket fortfarande att göra.
Landet är hotat och det är hotat inte för att det har misslyckats så som en del propagandister försöker sprida utan för att det har gått framåt! Framåt på alla område: ekonomin växer, inflytande växer och auktoritet växer. Det går inte obemärkt bland folket i resten av kontinenten, inte obemärkt i resten av världen. Var än Chavez kommer välkommas han som en hjälte. I arabländerna, i Ryssland, i resten av Latin Amerika och i Europa. Skulle han komma till USA skulle han också välkommas mycket väl av FOLKET. För folket hyser en intuitiv förståelse för vilka som är deras vänner och vilka som vill dem illa, vilka som ljuger för dem. Falska profeter är kortlivade. Chavez har redan varit president i 10 år snart. Det är ingen tillfällighet.
Men han inte mer än vad folket gör av honom. Det finns redan tusentals Venezolaner och andra latinamerikaner som har tagit intryck och vaknat ur den dvala som diktaturer och den nyliberala dimman hade sänkt dem i. Man diskuterar, man hittar alternativa vägar, man accepterar inte att ”historien är slut” eller att ”det inte finns annan väg” som Thatcher och C. Bildt försäkrade på 90-talet. Man börja se sig omkring och man ser att man inte är ensam.
Därför har de mörka krafterna som verkar i slutna rum eller träffas på lyx hotell, försedda med prostituerade och feta bankkonto utfärdade av lika skumma organisationer för att konspirera och planera för nästa drag. De vilar inte. De skyr inga medel. De har inga skrupler, inga hämningar. Faktiskt är bland dem sådana drag dygd, inte tecken på fördärv. De kommer från media världen, från stora bolag, från utländska regeringar, från lokala maffiabossar, i deras CV kan man hitta anställningar i högerorganisationer, i paraplyorganisationer som säger sig försvara demokrati, andra som säger sig förvara mänskliga rättigheterna, anställningar i think tanks finansierade av välkända aktörer, andra har jobbat för att föra diktatorer till makten andra har tillhört dödskvadroner eller stött terrorist organisationer, alla tror sig ha ett högre värde. Många av dem var nyligen samlade i Rosario. Från Sverige deltog liberalen och ”freedom fightern” Mauricio Rojas.
Dessa krafter kommer inte att vila. För dem är det en fråga om liv eller död. De kämpar för sina privilegier och friheten att råna folket samt att plundra länder. De hittar på alla möjliga ursäkter för sina uppsåt och de anställer en armé av pseudointellektuella som förse dem med behövliga argument om hur 2+2 kan faktiskt bli 5. De räknar också med den internationella media som ligger i deras händer och viktigast av allt: de räknar med de sektorer i dessa samhällen som vill bevara etablissemangets privilegier. De fruktar att om de inte har makten i samhället så kommer deras välstånd att tas ifrån dem.
De här driver delar av småborgerligheten och medelklassen till vansinne. Ska arbetarsöner och döttrar komma in på universitet? Detta har lett till att universitetsstudenter med ”bättre” bakgrund gått ut och protesterat mot förslag om att göra det lättare att komma in på universitet. Detta är ett uttryck över en panik som drabbar dem som ser sina privilegier försvinna, de fruktar att de ska förlora sin roll i ett samhälle där alla har rätt till utbildning. De som gynnats av det gamla systemet kommer att fortsätta att protestera.
Och vi kommer att fortsätta höra om de verkliga framsteg som venezolaner gör trots den massiva och groteska propagandan, trots det mer eller mindre tysta kriget man har deklarerat mot Bolivars ättlingar. Men för varje 11:e april finns en 13.e april som man säger i Venezuela.
Det är viktigt att alla som vill försvara sann demokrati och som tror på människans frihet ser till att säga sin mening till de förvirrade människor som nu ser president Chavez som ett hot. Sprid information på nätet och i verkligheten.
Marc Leon
Det här inlägget gjordes april 11, 2008 vid 9:22 pm och är arkiverad under Analys. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 kanal. Du kan Skriv ett svar, eller trackback från din egen webbplats.
Latin America, Venezuela, Brazil, Argentina, Chile, Nicaragus, Ecuador, Cuba, Chavez, Ibero America, Alternativa Bolivariana, Bolivar,Bolivia, Bolivia, Santa Cruz, cochabamba, sucre, la paz, Evo Morales,separatistas, nazistas croatas, UNASUR, ALBA, Socialismo siglo 21, Daniel Ortega, Fidel Castro, Correa, Lula Da Silva, aporrea, Globovision, Telesurtv, Agencia Bolivariana de Noticias, prensa Latina, hispano America, Simon Bolivar, terrorismo mediatico, democracia, patria, libertad, dignidad, revolucion Bolivariana, Mercosur, Petrocaribe, Hugo Chavez Frias, Orvex, No+ Chavez, No más, Medios de Noticias La Antorcha Aporrea Cadenal Global La Calle La Cambio de Siglo El Carbobeño Correo del Caroní La Costa De Frente -El Diario de Caracas El Diario de Guyana Diario el Progreso Ecos de Caracas Entorno Inteligente Frontera La Hora Impacto El Impulso El Mundo Meridiano La Nación El Nacional El Norte Las Noticias de Cojedes Noticias PYME Noti Tarde Nueva Día Nueva Linea El Oriental Panorama El Periodiquito Pico Bolivar La Prensa El ProgresoEl Regional de Zulia Semana Hoy El Siglo Sol de Margarita Solo Deportes Tal Cual Temas El Tiempo Últimas Noticias -Última Hora El Universal VEP El Venezolano Venezuela al Día Venezuela Analysis La Verdad V Headline La Voce La Voz Yaracuy 2200 Agencias de Noticias & Gobierno Agencia de Noticias de Venezuela Notici Orinoquia Photo Gobierno en LíneaPortales Analítica Auyantepui Barquisimeto Cantv Civila Directorios de VenezuelaGuía Info Guía Web Mi Punto Multi Puerta Mukas NotivenSabueso Terra Trompo Venezuela Venezuela Online Venezuela Site Venezuela VirtualVisor 2 Partes Radio Angel AVM Capital FM Circuito Nacional Belfort Fe y Alegría La Mega Estación Radio Zaraza Rumbera Unión RadioProgramas de Radio Conectados en Red El Espiral Digital Flash BackRadioNet Top Sunday Tu Enlace Revistas Ambrosía Analisis Internacional Arumbear Ashe AUTOmotriz La Cadena Tricolor Computer World Dinero Escenarios Espacio AutogestionarioExplorarium Iglesia Kalathos Llevame Megarevistas ModaWEB Motor NotasPerrolandia PC News Producto PC Quinto Día La Red Sonrisas Supermercado Tiempo Universitario Urbe Venezuela Analítica Zona 10 TVCinemax Globovisión Intercable RCTV Telecolor Televen TeleSur Televisora de Táchira Vale TV Venevisión Venezolana de Televisión Programas de TV Alta Densidad Music Box TVBancos & Finanzas Dinero Sudeban Banco IndustrialComunidades de Venezuela En el extranjero En el país Amigos de Venezuela Partidos políticos grandes y medianos-grandes Partido Socialista Unido de Venezuela (PSUV) Un Nuevo Tiempo (UNT) Primero Justicia (MPJ) Podemos Patria Para Todos (PPT) Partido Comunista de Venezuela (PCV) COPEI Acción Democrática (AD)Partidos políticos medianos Movimiento de Integridad Nacional (MIN Unidad) Venezuela de Primera (VDP)Unión Republicana Democrática (URD) Movimiento Republicano (DPA) Movimiento al Socialismo (MAS) Clase Media Revolucionaria (CMR) Convergencia Proyecto Venezuela (PV) Partidos políticos pequeños Consejo Nacional Indio de Venezuela (CONIVE) Visión Emergente (DPA) Movimiento Laborista (DPA) Un Solo Pueblo Fuerza Liberal (DPA) Renace Fuerza Popular Solidaridad Independiente (DPA) La Causa R (LCR) Grupo Nacional Socialista de Liberación Pro-Venezuela (PROVEN) Apertura Dignidad Patriótica (DP) Electores Libres (EL) Unidad Patriótica Comunitaria (UPC) Venezuela Somos Todos (VST) Movimiento de Concentración Gente Nueva (MCGN) Acción Agropecuaria (AA) Por Querer a la Ciudad (PQAC) Fuerza de Acciones Coordinadas de Bases por la Alianza (FACOBA) Organización Nacional Independiente (ONI) Bandera Roja (BR) Imagen Democrática (ID) La Llama de Venezuela (La Llave) Pensamiento Nacional Independientes por Venezuela DDemocracia Renovadora (DR)Organización Nacionalista Democracia Activa (ONDA) Solidaridad Constructores de un País Encuentro Nacional Partido Popular Independiente (PPI) Partido Independiente Electoral de Respuesta Avanzada (PIEDRA) Alianza Bravo Pueblo (ABP) Opina Nueva Alianza Progresista (NAPO) Izquierda Unida Venezuela Partido Nuevo Orden (NOR) Organización Utopía Partido Federal Republicano Resistencia Civil Vanguardia Popular Alianza Popular (AP) Partido Nacionalista Venezolano Carapaica M-28 Partido de la Revolución Venezolana (PRV)Partidos políticos regionales relevantes Organización Fuerza en Movimiento - OFM (Lara) Movimiento Independiente Por Maracaibo - MIPM (Zulia) Proyecto Carabobo - PC (Carabobo) Movimiento Juntos por Trujillo - MJPT (Trujillo) Mi Gente (Delta Amacuro) Partido de Alianza Social Revolucionaria - PASR (Delta Amacuro) Electores de Bolívar (Bolívar) Movimiento Emergente Regional Independiente - MERI (Delta Amacuro) FIOOP (Portuguesa) Alianza Social Independiente de Sucre - ASIS (Sucre) USTED (Carabobo) Lo Alacanzado por Yaracuy - LAPY (Yaracuy) Movimiento Regional de Avanzada - MRA (Nueva Esparta) Pueblos Unidos Multiétnicos de Amazonas PUAMA (Amazonas) MUPI (Amazonas), Ruedalo, Javu, comando nacional , día "D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, Reforma Constitucional,Ruedalo,Javu,comandonacional,día"D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, Reforma Constitucional, Ruedalo, Javu, comando nacional , día"D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, orvex, orvex, Globovision , .11abril.com, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision , "NO" a Reforma Constitucional, "NO" a Reforma Constitucional, "NO" a la Reforma Constitucional, Nuevo Tiempo, Podemos,primero justicia, EL UNIVERSAL, EL NACIONAl, RCTV, golpe, Fuerzas Armadas, Guardia nacional, Últimas Noticias 2001 Analitica Business News Americas Correo del Caroni The Daily Journal [In English] Descifrado (Caracas) Diario El Aragueño Diario El tiempo (Trujillo) Economía Hoy (Caracas) El Carabobeño El Caroreño El Globo El Mundo El Nacional El Norte El Periodiquito EL Regional del Zulia (Ciudad Ojeda) El Siglo El Sol De Margarita (Isla Margarita) El Universal (Caracas) Globovision (Caracas) Notitarde.com (Valencia) Panorama Digital (Maracaibo) Quinto Dia (Caracas) Tal Cual (Caracas) Temas de Venezuela (Caracas) Ultimas Noticias Union Radio VCambio Venezuela al Dia, Ruedalo, Javu, comando nacional , día "D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, Reforma Constitucional, Ruedalo, Javu, comando nacional , día "D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, Reforma Constitucional, Ruedalo, Javu, comando nacional , día "D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, orvex, orvex, Globovision , .11abril.com, Globovision, golpe, Fuerzas Armadas, Guardia nacional, Últimas Noticias 2001 Analitica Business News Americas Correo del Caroni The Daily Journal [In English] Descifrado (Caracas) Diario El Aragueño Diario El tiempo (Trujillo) Economía Hoy (Caracas) El Carabobeño El Caroreño El Globo El Mundo El Nacional El Norte El Periodiquito EL Regional del Zulia (Ciudad Ojeda) El Siglo El Sol De Margarita (Isla Margarita) El Universal (Caracas) Globovision (Caracas) Notitarde.com (Valencia) Panorama Digital (Maracaibo) Quinto Dia (Caracas) Tal Cual (Caracas) Temas de Venezuela (Caracas) Ultimas Noticias Union Radio VCambio
Här kommer en längre artikel skriven av läsare av hemsidan som redogör för bakgrunden och sammanhanget för kuppen 2002.
För sex år sedan genomförde en grupp militärer med sina historiska allierade i Latin Amerika: industrimän, media och näringslivet en statskupp i Venezuela. Målet var att ta bort den valde vänsterinriktade presidenten, Hugo Chavez. Under två dagar besatt de makten, upplöste parlamentet och satt landet i undanstagstillstånd. De ockuperade radiostationer och telekanaler och på så sätt skar befolkningen bort från händelserna. De tog till fånga landets regeringschef och satt honom under arrest.
Dagen efter kuppen kunde man läsa i den ”fria” pressen i väst att ”demokratin” hade räddats och återinsatt i Venezuela. Medierna i Sverige lovordade kuppmakarna och det skrevs långa spalter av de mest kända liberala debattörerna som förklarade att kuppen hade räddat demokratin i Venezuela.
Ingen kom i försvar till den venezolanska regeringen och påpekade att t.ex. landets konstitution, som hade bearbetats och godkänts från samhällets alla instanser och vunnit laga kraft i en folkomröstning 1999, garanterade rätten att återkalla presidentens mandat om en majoritet av befolkningen så ville.
Det är unikt i världen. Det finns tre länder i världen som har implementerat en sådan lag och endast Venezuela använt sig av den möjligheten 2004. Ändå kallade de falska liberalerna i Sverige landets president för ”en diktator” och välkomnade kuppmakarna som frihetens förkämpar. Bland dessa ”freedom fighters” i Venezuela fanns media magnater, höga militärer och motsvarigheten till ordförande i Svenskt näringsliv (som satte sig själv som president efter kuppen).
Vad var som gjorde att de så kallade liberala debattörer och media skribenter anslog sig till den globala hurrarop när nyheten om kuppen spred sig?
Orsaker ligger i Venezuelas historia. Som är kontinentens historia och även historien om nyliberalismen. Venezuela hade anammat den nyliberala ideologin. Ideologin hade svept över kontinenten i följespår och i intimt samspelt med de militära högerdiktaturerna under 70-talet.
Den nyliberala ideologins främsta och grundläggande kännetecken och stridsrop är privatiseringar, avregleringar och nedskärningar hade infört i Chile, Argentina, Uruguay och Brasilien i skydd av gevär, tortyr och massmord.
Det fanns inget annat sätt att införa ett sådant brutalt system som erfarenheterna från Ryssland, Kina och Irak senare skulle visa. Orsaken är lika banal som självklart: ingen befolkning skulle i demokratiska val välja att svälta, förlora sina jobb, små affärer, industrier, låta landet tillgångar säljas ut för en spottstyver och plundras av gangsters. Milton Friedman, nyliberalismens ideolog var klart på denna punkt: Om det ska göras ska det göras snabbt, brutalt och hänsynslöst
I Venezuela hade den nyliberala vågen nått landet i slutet av 80-talet när resten av kontinenten dragits in i en huggsexa och enorma förmögenheter skapades när statsägda industrier reades och skattefinansierade anläggningar plundrades av ”finanshajar”. Finansiering av köpeskillingen ordnades passlig nog med lånade pengar från IMF och statens egna medel som ”lånades ut” till förmånliga villkor. När kraschen kom (vilket händer överallt för eller senare) tog staten ansvaret för lånet så att allmänheten blev blåsta flera gånger: först fick de betala via skattesedel uppbyggnaden av den nationella industri och samhällsservicen, efter reades den ut till samma spekulanter till förmånliga priser, därefter när skojarna tömt verksamheten på tillgångar och kört den i botten övertog staten deras skulder till utlandet, och sist när de utländska finansspekulanterna hamnat i kris så höjdes räntan för att de skulle täcka sina förluster vilket resultera i att folket i dessa länder drabbades av ofantliga utlandsskulder. Det är den nyliberala ekonomin i fyra akter.
Venezolanerna gjorde motstånd mot bedragarna och deras utländska ”experter” och 1988 gav de sig folket ut på gatan för att kräva sin rätt. De blev massakrerade av samma nyliberala president som hyllades av liberala debattörer som en ”sann demokrat”. Han hade vunnit valet med ett helt annat program, för att därefter börja implementera de ”strukturanpassningar” som IMF dikterade.
Presidentens legoknektar dödade så många som 3000 invånare i Caracas. Ingen vet exakt hur många som dödades. Då var det ingen i Sverige som klagade över denna brutale mördare, denna hänsynslösa maktgalne autoritäre president! Vad skulle hända om Chavez gjorde samma sak? Men det är skillnad!
Det är stor skillnad för att Chavez hade förbundit sig att komma till makten för att förbättra folkets levnadsvillkor och göra Venezuela oberoende av de utländska ”experterna” som har orsakat så mycket misär var de än kom. Han vann valet med ett program som lovade politiskt deltagande, en ny konstitution, en offentlig sektor som garanterade vård skola, arbete och en nationell industri och som han sade ”ett stort oberoende Venezuela”.
Han åberopade sina förfäder men framför allt Simon Bolivar, Amerikas store frihetshjälte från självständighetskrigen mot kolonialmakterna, som symbol och ledstjärna i sitt projekt: Den Bolivarianska Revolutionen. En revolution som skulle fullborda det förrådda första försöket från 1820- talet. Nu skulle det verkligen bli självständighet! Folket lyssnade och höll med. Alla deltog i utformade av den första bolivarianska konstitutionen på modern tid. Den diskuterades på alla arbetsplatser, alla skolor, på gatorna och byar, överallt deltog folket. De röstade igenom reformen 1999 med överväldigande majoritet (2007 röstade folket med knappt majoritet för att behålla den bolivarianska konstitutionen i sin nuvarande form istället för att förändra den och fördjupa innehållet).
Detta var för mycket för de som hade styrt landet i 150 år men inte gjort något förutom att plundra det, korrumpera det, sälj det och fyllt sina utlandskonton med de smulor de fick av sina partners i utlandet. De levde bra på det och brydde sig inte hur landet hade det. Men nu verkade saker vara i görningen och det lät farligt för deras livsstil. Något måste göras.
De satte igång en skrämselkampanj om det kommunistiska spöket som hade tidigare kommit väl till pass när olika nationalistiska, socialdemokratiska, socialistiska och t.o.m. riktiga liberaler hade kommit till makten i regionen. Det funkade inte. De använde sig av sin monopolställning inom media för att förtala regeringen. Det funkade inte heller. De klagade på hur oljeintäkterna ”gavs bort” till Kuba i utbyte mot 30000 läkare och till att bygga sjukhus, bostäder, fabriker och skolor. De hade inte klagat när olja gavs bort till de stora oljebolagen mot en spottstyver. Nu klagade de högljutt när staten tog en själig andel av intäkterna och använde dem till allas venezolaners nytta. Naturligtvis förlorade de säkert, som grupp, de småsmulor de fick för att tillåta detta röveri (som dock var miljontals dollars). Därför drabbades de av panikstämning.
Så kom den 11 april 2002. Kuppmakarna hade planerat i detalj händelsernas förlopp. De hade till sin hjälp amerikanska rådgivare och specialister i ”demokratis försvar”. De hade det militära kommandot och näringslivet med sig. De hade massmedia i sin kontroll. Under dagen hade de tagit initiativ till en demonstration i Caracas och ordnat så att prickskyttar sköt mot folk, både sina egna och Chavez anhängare. Samma kväll stormade de president palatsen.
Deras plan var att det skulle sluta så här. Man skulle enligt ”handboken” sätta in en stor repression mot de mest hängivna, döda några tusentals som ingen skulle nämna, skriva om eller komma ihåg, man skulle stänga medierna som sade fel saker, kasta obekväma politiker i fängelse, skicka andra till utlandet där de kunde vegetera och man skulle omedelbart motta stora lån från internationella långivare, investerarna skulle återvända när vinsterna säkrades, den internationella pressen skulle lovorda återinställande av ”demokrati” och några kanske skulle t.o.m. kritisera metoden (dock inte målet) och kräva en snabb återgång till den ”konstitutionella demokratin” (som just hade avskaffats med deras bifall!)
Men något gick fruktansvärd fel. Rykte hade börjat sprida sig i Caracas att Hugo Chavez inte hade avgått ”självmant” och folket börja samlas och diskutera. Man skickade kravallpoliser för slå ner grupper som krävde presidentens återinsättande. Man sköt på demonstranter och obeväpnade ungdomar. Sluminvånarna strömmade till centrala Caracas från deras pappersskjul och från deras misär. Folkmassan började röra sig mot centrala Caracas, sjungande, skrikande, uppmanande, dansande, beväpnad med påkar och pistoler, allt i en blandning av karneval, uppror, fest och upplopp. Mot kvällen den andra dagen efter kuppen nådde hundratusentals Caracasbor presidentpalatset bestämda att få sin president frigiven eller dö den kvällen.
Ställda inför valet att skjuta på sitt eget folk eller förena sig med dem valde styrkorna som hade intagit president palatsen det andra alternativet. Den venezolanska soldaten skiljer sig från andra i Latinamerika i att de inte har utbildats i USA i så stor utsträckning och att de flesta kommer från fattiga familjer. Det var lätt för soldaten att se sin mor eller sin syster i folkmassan. Det var lätt för dem att se beslutsamhet. Det var lätt för dem att se vilka som var vilka. Kuppmakarna fick fly i panik när soldaterna gick över till folket. Kuppen var över. Några timmar senare hämtades presidenten och välkomnades av folket som fyllde Caracas. Det var den 13 april 2002. Hugo Chavez lovade då att aldrig överge sitt folk, inte ens om det skulle kosta honom livet.
Det var för sex år sedan det här hände. En händelse som var unik i Latinamerikas historia. Folket hade inte gett upp, de hade inte tappat hoppet och inte modet. Trots den mediala blockaden hade nyheten sprids sig mun till mun, invånarna hade gett varandra tröst och mod, de hade beväpnat sig med beslutsamhet, de hade ingenting att förlora och mycket att vinna, president Chavez var inte ensam som Allende hade varit nästan 30 år tidigare. Och det var ingen slump för president Chavez hade talat för Venezolanerna om Allendes heroiska men ensamma kamp i president palatset. Alla visste vad som väntade dem. Historien är levande hos folket.
Men trots att mycket har gjorts i Venezuela för att säkra folkets deltagande i den politiska processen, för att försäkra dem om de basala behoven, för att bli oberoende av de stora oljebolagen och internationella institutioner som kvävde landet, för att utveckla den inhemska industri och den offentliga sektorn, för att förberedda folket för en eventuell väpnad aggression, för att utveckla de kollektiva och de sociala medierna, och framför allt för att försäkra landets fortsatta välstånd genom ett medveten och konsekvent integrationsarbete med resten av Latinamerika och diversifiering av sina handelspartner, så finns det mycket fortfarande att göra.
Landet är hotat och det är hotat inte för att det har misslyckats så som en del propagandister försöker sprida utan för att det har gått framåt! Framåt på alla område: ekonomin växer, inflytande växer och auktoritet växer. Det går inte obemärkt bland folket i resten av kontinenten, inte obemärkt i resten av världen. Var än Chavez kommer välkommas han som en hjälte. I arabländerna, i Ryssland, i resten av Latin Amerika och i Europa. Skulle han komma till USA skulle han också välkommas mycket väl av FOLKET. För folket hyser en intuitiv förståelse för vilka som är deras vänner och vilka som vill dem illa, vilka som ljuger för dem. Falska profeter är kortlivade. Chavez har redan varit president i 10 år snart. Det är ingen tillfällighet.
Men han inte mer än vad folket gör av honom. Det finns redan tusentals Venezolaner och andra latinamerikaner som har tagit intryck och vaknat ur den dvala som diktaturer och den nyliberala dimman hade sänkt dem i. Man diskuterar, man hittar alternativa vägar, man accepterar inte att ”historien är slut” eller att ”det inte finns annan väg” som Thatcher och C. Bildt försäkrade på 90-talet. Man börja se sig omkring och man ser att man inte är ensam.
Därför har de mörka krafterna som verkar i slutna rum eller träffas på lyx hotell, försedda med prostituerade och feta bankkonto utfärdade av lika skumma organisationer för att konspirera och planera för nästa drag. De vilar inte. De skyr inga medel. De har inga skrupler, inga hämningar. Faktiskt är bland dem sådana drag dygd, inte tecken på fördärv. De kommer från media världen, från stora bolag, från utländska regeringar, från lokala maffiabossar, i deras CV kan man hitta anställningar i högerorganisationer, i paraplyorganisationer som säger sig försvara demokrati, andra som säger sig förvara mänskliga rättigheterna, anställningar i think tanks finansierade av välkända aktörer, andra har jobbat för att föra diktatorer till makten andra har tillhört dödskvadroner eller stött terrorist organisationer, alla tror sig ha ett högre värde. Många av dem var nyligen samlade i Rosario. Från Sverige deltog liberalen och ”freedom fightern” Mauricio Rojas.
Dessa krafter kommer inte att vila. För dem är det en fråga om liv eller död. De kämpar för sina privilegier och friheten att råna folket samt att plundra länder. De hittar på alla möjliga ursäkter för sina uppsåt och de anställer en armé av pseudointellektuella som förse dem med behövliga argument om hur 2+2 kan faktiskt bli 5. De räknar också med den internationella media som ligger i deras händer och viktigast av allt: de räknar med de sektorer i dessa samhällen som vill bevara etablissemangets privilegier. De fruktar att om de inte har makten i samhället så kommer deras välstånd att tas ifrån dem.
De här driver delar av småborgerligheten och medelklassen till vansinne. Ska arbetarsöner och döttrar komma in på universitet? Detta har lett till att universitetsstudenter med ”bättre” bakgrund gått ut och protesterat mot förslag om att göra det lättare att komma in på universitet. Detta är ett uttryck över en panik som drabbar dem som ser sina privilegier försvinna, de fruktar att de ska förlora sin roll i ett samhälle där alla har rätt till utbildning. De som gynnats av det gamla systemet kommer att fortsätta att protestera.
Och vi kommer att fortsätta höra om de verkliga framsteg som venezolaner gör trots den massiva och groteska propagandan, trots det mer eller mindre tysta kriget man har deklarerat mot Bolivars ättlingar. Men för varje 11:e april finns en 13.e april som man säger i Venezuela.
Det är viktigt att alla som vill försvara sann demokrati och som tror på människans frihet ser till att säga sin mening till de förvirrade människor som nu ser president Chavez som ett hot. Sprid information på nätet och i verkligheten.
Marc Leon
Det här inlägget gjordes april 11, 2008 vid 9:22 pm och är arkiverad under Analys. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 kanal. Du kan Skriv ett svar, eller trackback från din egen webbplats.
Latin America, Venezuela, Brazil, Argentina, Chile, Nicaragus, Ecuador, Cuba, Chavez, Ibero America, Alternativa Bolivariana, Bolivar,Bolivia, Bolivia, Santa Cruz, cochabamba, sucre, la paz, Evo Morales,separatistas, nazistas croatas, UNASUR, ALBA, Socialismo siglo 21, Daniel Ortega, Fidel Castro, Correa, Lula Da Silva, aporrea, Globovision, Telesurtv, Agencia Bolivariana de Noticias, prensa Latina, hispano America, Simon Bolivar, terrorismo mediatico, democracia, patria, libertad, dignidad, revolucion Bolivariana, Mercosur, Petrocaribe, Hugo Chavez Frias, Orvex, No+ Chavez, No más, Medios de Noticias La Antorcha Aporrea Cadenal Global La Calle La Cambio de Siglo El Carbobeño Correo del Caroní La Costa De Frente -El Diario de Caracas El Diario de Guyana Diario el Progreso Ecos de Caracas Entorno Inteligente Frontera La Hora Impacto El Impulso El Mundo Meridiano La Nación El Nacional El Norte Las Noticias de Cojedes Noticias PYME Noti Tarde Nueva Día Nueva Linea El Oriental Panorama El Periodiquito Pico Bolivar La Prensa El ProgresoEl Regional de Zulia Semana Hoy El Siglo Sol de Margarita Solo Deportes Tal Cual Temas El Tiempo Últimas Noticias -Última Hora El Universal VEP El Venezolano Venezuela al Día Venezuela Analysis La Verdad V Headline La Voce La Voz Yaracuy 2200 Agencias de Noticias & Gobierno Agencia de Noticias de Venezuela Notici Orinoquia Photo Gobierno en LíneaPortales Analítica Auyantepui Barquisimeto Cantv Civila Directorios de VenezuelaGuía Info Guía Web Mi Punto Multi Puerta Mukas NotivenSabueso Terra Trompo Venezuela Venezuela Online Venezuela Site Venezuela VirtualVisor 2 Partes Radio Angel AVM Capital FM Circuito Nacional Belfort Fe y Alegría La Mega Estación Radio Zaraza Rumbera Unión RadioProgramas de Radio Conectados en Red El Espiral Digital Flash BackRadioNet Top Sunday Tu Enlace Revistas Ambrosía Analisis Internacional Arumbear Ashe AUTOmotriz La Cadena Tricolor Computer World Dinero Escenarios Espacio AutogestionarioExplorarium Iglesia Kalathos Llevame Megarevistas ModaWEB Motor NotasPerrolandia PC News Producto PC Quinto Día La Red Sonrisas Supermercado Tiempo Universitario Urbe Venezuela Analítica Zona 10 TVCinemax Globovisión Intercable RCTV Telecolor Televen TeleSur Televisora de Táchira Vale TV Venevisión Venezolana de Televisión Programas de TV Alta Densidad Music Box TVBancos & Finanzas Dinero Sudeban Banco IndustrialComunidades de Venezuela En el extranjero En el país Amigos de Venezuela Partidos políticos grandes y medianos-grandes Partido Socialista Unido de Venezuela (PSUV) Un Nuevo Tiempo (UNT) Primero Justicia (MPJ) Podemos Patria Para Todos (PPT) Partido Comunista de Venezuela (PCV) COPEI Acción Democrática (AD)Partidos políticos medianos Movimiento de Integridad Nacional (MIN Unidad) Venezuela de Primera (VDP)Unión Republicana Democrática (URD) Movimiento Republicano (DPA) Movimiento al Socialismo (MAS) Clase Media Revolucionaria (CMR) Convergencia Proyecto Venezuela (PV) Partidos políticos pequeños Consejo Nacional Indio de Venezuela (CONIVE) Visión Emergente (DPA) Movimiento Laborista (DPA) Un Solo Pueblo Fuerza Liberal (DPA) Renace Fuerza Popular Solidaridad Independiente (DPA) La Causa R (LCR) Grupo Nacional Socialista de Liberación Pro-Venezuela (PROVEN) Apertura Dignidad Patriótica (DP) Electores Libres (EL) Unidad Patriótica Comunitaria (UPC) Venezuela Somos Todos (VST) Movimiento de Concentración Gente Nueva (MCGN) Acción Agropecuaria (AA) Por Querer a la Ciudad (PQAC) Fuerza de Acciones Coordinadas de Bases por la Alianza (FACOBA) Organización Nacional Independiente (ONI) Bandera Roja (BR) Imagen Democrática (ID) La Llama de Venezuela (La Llave) Pensamiento Nacional Independientes por Venezuela DDemocracia Renovadora (DR)Organización Nacionalista Democracia Activa (ONDA) Solidaridad Constructores de un País Encuentro Nacional Partido Popular Independiente (PPI) Partido Independiente Electoral de Respuesta Avanzada (PIEDRA) Alianza Bravo Pueblo (ABP) Opina Nueva Alianza Progresista (NAPO) Izquierda Unida Venezuela Partido Nuevo Orden (NOR) Organización Utopía Partido Federal Republicano Resistencia Civil Vanguardia Popular Alianza Popular (AP) Partido Nacionalista Venezolano Carapaica M-28 Partido de la Revolución Venezolana (PRV)Partidos políticos regionales relevantes Organización Fuerza en Movimiento - OFM (Lara) Movimiento Independiente Por Maracaibo - MIPM (Zulia) Proyecto Carabobo - PC (Carabobo) Movimiento Juntos por Trujillo - MJPT (Trujillo) Mi Gente (Delta Amacuro) Partido de Alianza Social Revolucionaria - PASR (Delta Amacuro) Electores de Bolívar (Bolívar) Movimiento Emergente Regional Independiente - MERI (Delta Amacuro) FIOOP (Portuguesa) Alianza Social Independiente de Sucre - ASIS (Sucre) USTED (Carabobo) Lo Alacanzado por Yaracuy - LAPY (Yaracuy) Movimiento Regional de Avanzada - MRA (Nueva Esparta) Pueblos Unidos Multiétnicos de Amazonas PUAMA (Amazonas) MUPI (Amazonas), Ruedalo, Javu, comando nacional , día "D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, Reforma Constitucional,Ruedalo,Javu,comandonacional,día"D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, Reforma Constitucional, Ruedalo, Javu, comando nacional , día"D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, orvex, orvex, Globovision , .11abril.com, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision, Globovision , "NO" a Reforma Constitucional, "NO" a Reforma Constitucional, "NO" a la Reforma Constitucional, Nuevo Tiempo, Podemos,primero justicia, EL UNIVERSAL, EL NACIONAl, RCTV, golpe, Fuerzas Armadas, Guardia nacional, Últimas Noticias 2001 Analitica Business News Americas Correo del Caroni The Daily Journal [In English] Descifrado (Caracas) Diario El Aragueño Diario El tiempo (Trujillo) Economía Hoy (Caracas) El Carabobeño El Caroreño El Globo El Mundo El Nacional El Norte El Periodiquito EL Regional del Zulia (Ciudad Ojeda) El Siglo El Sol De Margarita (Isla Margarita) El Universal (Caracas) Globovision (Caracas) Notitarde.com (Valencia) Panorama Digital (Maracaibo) Quinto Dia (Caracas) Tal Cual (Caracas) Temas de Venezuela (Caracas) Ultimas Noticias Union Radio VCambio Venezuela al Dia, Ruedalo, Javu, comando nacional , día "D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, Reforma Constitucional, Ruedalo, Javu, comando nacional , día "D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, Reforma Constitucional, Ruedalo, Javu, comando nacional , día "D",megaresistencia,resistenciauniversitaria, orvex, orvex, Globovision , .11abril.com, Globovision, golpe, Fuerzas Armadas, Guardia nacional, Últimas Noticias 2001 Analitica Business News Americas Correo del Caroni The Daily Journal [In English] Descifrado (Caracas) Diario El Aragueño Diario El tiempo (Trujillo) Economía Hoy (Caracas) El Carabobeño El Caroreño El Globo El Mundo El Nacional El Norte El Periodiquito EL Regional del Zulia (Ciudad Ojeda) El Siglo El Sol De Margarita (Isla Margarita) El Universal (Caracas) Globovision (Caracas) Notitarde.com (Valencia) Panorama Digital (Maracaibo) Quinto Dia (Caracas) Tal Cual (Caracas) Temas de Venezuela (Caracas) Ultimas Noticias Union Radio VCambio
lördag 12 april 2008
Varje 11 april kommer att följas av en ny seger för Venezuelas folk
Varje 11 april kommer att följas av en ny seger för Venezuelas folk
Militärkuppen i Venezuela blev ett misslyckande tack vare Venezuelas befolkning som mot alla odds intog Caracas gator och återinsatte den folkvalde presidenten Hugo Chavez. Aldrig tidigare har befolkningen lyckats besegra utländska intressen och dess lokala medlöpare på detta sätt.
För sex år sedan genomfördes ännu en militärkupp i Latinamerika. Historien verkade hinna kontinenten ikapp. Minnet av 70-talets blodiga diktaturer som tog livet av tiotusentals vänsteraktivister och införde en kriminell ekonomiskt system – nyliberalismen, fick många latinamerikaner att reagera och visa sitt stöd för Venezuelas förändringsprocess och dess ledare Hugo Chavez. Den var den 11 april 2002.
En grupp militärer och dess uppdragsgivare, USA, Spanien, venezuelanska näringslivet och dess medieimperium, iscensatte en statskupp i Venezuela. Målet var att eliminera den valde nationalistiske och vänsterinriktade presidenten, Hugo Chavez och därmed hindra att fler länder i regionen skulle demokratiseras. Landets rikedomar bland annat oljan var kuppmakarnas viktigaste krigsbyte.
Kuppmakarna upplöste parlamentet och satt landet i undanstagstillstånd. De ockuperade radiostationer och tevekanaler och på så sätt försökte de att hindra befolkningen från att få information om händelserna. De tog till fånga landets president Hugo Chavez och satt honom under arrest. Han fördes bort i väntan på att bli avrättad. Den synlige ledaren för kuppen blev representanten för Venezuelanska arbetsgivarorganisation, FEDECAMERAS som också tillträdde som ny president. USA höll i trådarna i bakgrunden. Under två dagar höll kuppmakarna makten.
Dagen efter kuppen, den 12 april 2002, kunde man läsa i västpressen att genom störtandet av Chavez hade demokratin återställts i Venezuela. Medierna i Sverige lovordade kuppmakarna och det skrevs långa artiklar av de mest kända liberala debattörerna som förklarade att kuppen hade räddat demokratin i Venezuela.
Ingen av de som säger sig värna om demokrati och mänskliga rättigheter försvarade den folkvalda venezuelanska regeringen eller fördömde kuppen. Ingen av de pseudodemokrater som idag skriker högt och protesterar mot Kina eller Zimbabwe protesterade mot kuppmakarna.
Vem av dessa så kallade liberala demokrater har exempelvis uppmärksammat allmänheten om att Venezuelas grundlag är en världens mest demokratiska. Denna grundlag, som upplöstes av kuppmakarna i april 2002, hade röstats fram av landets befolkning i en folkomröstning år 1999. Den garanterar nämligen bland annat rätten att återkalla politiska uppdrag inkluderad självaste presidentens mandat om 20 % av en valkrets kräver det.
Den venezuelanska grundlagen är som sagt unik i världen. Det finns endast tre länder i världen som garanterar rätten att återkalla ett politiskt uppdrag och det är endast Venezuela som använt sig av denna möjlighet år 2004. Chavez vann denna omröstning med en förkrossande majoritet. Ändå hade de svenska pseudoliberalerna mage att kalla Venezuelas president för en diktator och välkomnade kuppmakarna som frihetens förkämpar.
Vad var det som gjorde att så kallade liberala debattörer och media skribenter anslöt sig till kuppmakarna och den globala mediediktaturens angrepp mot Venezuela?
Orsaken finns att hitta i Venezuelas historia som liksom hela kontinentens historia är nära kopplad till nyliberalismens utplundringsstrategi.
Venezuela anammar den nyliberala ideologin.
Nyliberalismen som ideologin och som ekonomiskt system hade svept över kontinenten i följespår och i direkt samspelt med de militära högerdiktaturerna under 70-talet.
Den nyliberala ideologin och dess långgående privatiseringar av allmänhetens gemensamma egendomar, avregleringar av arbetsrätten och skattesystemet samt nedskärningar i den offentliga sektorn försatt miljoner människor i djup misär. Nyliberalismen som ideologi och som ekonomisk politik, infördes med hjälp av tortyr och massmord. De så kallade demokratierna i Europa protesterade mot medlen såsom tortyr och massmord, men inte mot ändamålen, en ekonomisk politik som gynnade utländska företag.
Ett sådant brutalt ekonomiskt system kan aldrig införas på ett annat sätt än med direkt våld och kulturell indoktrinering. Orsaken är lika banal som självklart: ingen befolkning skulle i demokratiska val välja att sälja bort landet för smulor till maffialiknande företagskonglomerat, jobba för svältlöner eller montera ner landets sociala trygghetssystem. Friedman, nyliberalismens språkrör på 70-talet, var klart på denna punkt: Om nyliberalismen ska införas så ska den införas snabbt, brutalt och hänsynslöst
I Venezuela hade den nyliberala vågen nått landet i slutet av 80-talet. Detta skedde då resten av kontinenten redan hade dragits in i huggsexa och enorma privata förmögenheter hade skapats som en följd av utplundringen och privatiseringen av tidigare statsägda industrier. Ländernas naturtillgångar reades ut och skattefinansierade anläggningar plundrades av ”finanshajar”. Finansiering av köpeskillingen ordnades passlig nog med lånade pengar från IMF och statens egna medel som ”lånades ut” till förmånliga villkor.
Utlandsskulden
När kraschen kom tog staten ansvaret för lånet så som staten brukar göra när finansfolk och andra skojare slösar bort sina pengar. Allmänheten fick än en gång betala priset för kalaset. Först fick allmänheten via skattsedeln betala uppbyggnad av den nationella industrin och samhällsservicen. Därefter reades ut dessa industrier till spekulanter till subventionerade priser. Det dröjde inte länge förrän skojarna hade tömt verksamheterna på tillgångar och hade kört verksamheten i botten. Då övertog staten deras skulder till utlandet och när de utländska finansspekulanterna hamnade i kris och höjde räntan för att täcka sina förluster drabbade folket i dessa länder av ofantliga utlandsskulder. Det är den nyliberala ekonomiska framgången i fyra akter. Grunden till utlandsskuldskrisen hade lagts.
Venezuelanerna gör motstånd
Venezolanerna gjorde våldsamt motstånd mot detta kriminella system och deras utländska ”experter” och 1988 gav sig folket ut på gatorna för att kräva sina rättigheter och sitt land tillbaka. Befolkningen massakrerades, tusentals mördades i Caracas gator. Ansvarig för massakern, den socialdemokratiske och nyliberale presidenten Carlos Andres Perez hyllades av liberala debattörer som en ”sann demokrat”. Han hade med hjälp av korruption och lögner vunnit valet med ett politiskt och ekonomiskt program som i efterhand anpassades till de internationella finansiella organisationernas krav på ”strukturanpassningar” som IMF dikterade.
Ingen vet exakt hur många som dödades av denna ”demokratiska” regering. En del pratar om ca 10 000 personer eller rättare sagt fattiga. I Venezuelas dåvarande ”demokrati” saknade de fattiga till och med identitetshandlingar. De fattiga fanns inte ens i landets register. De existerade helt enkelt inte. Detta har för övrigt aldrig varit ett ämne att problematisera för svenska demokrater. Det var som väntat ingen i Sverige som protesterade över denna massaker eller mot denna brutala mördare Carlos Andres Perez, Vad skulle hända om Chavez skulle vara ansvarig för en enda dödsfall? Det är klart, Chavez är inte en av våra.
Chavez som Venezuelas nye ledare
Chavez kom till makten för att förbättra folkets levnadsvillkor och göra Venezuela oberoende av de utländska ”experterna” som hade orsakat så mycket misär och lidande. Han vann valet med ett program som lovade politisk deltagande, en ny grundlag som garanterade varje venezuelan sina mänskliga rättigheter. Det handlade om en offentlig sektor som garanterade kostnadsfri vård och skolan, jobb och en nationell industri som hjälpte till att utveckla landet.
Chavez åberopade Simon Bolivar, Latinamerikas store frihetshjälte från självständighetskriget mot Europa som symbol och ledstjärna i sitt projekt - den bolivarianska revolutionen. En revolution som skulle fullfölja 1820- talets ursprungliga projekt om en enad politisk och ekonomisk oberoende kontinent.
Deltagandet i utformandet av den första bolivarianska grundlag blev en milstolpe i Venezuelas och Latinamerikas politiska historia. Grundlagen diskuterades på arbetsplatser, skolor, på gator och torg, ute i byarna.
Befolkningen röstade igenom reformen år 1999 med en överväldigande majoritet.
Detta var för mycket för de som under 150 år hade styrt landet men inte gjort något annat än att plundra det. Nästan samtliga de vid varje period sittande regeringarna fick genom korruption och allmosor från sina utländska partner sko sig på landets naturtillgångar. Chavez blev alltför farlig för dessa korrumperade venezuelaner och dess utländska uppdragsgivare.
Terrorkampanj mot den folkvalda regeringen
De reaktionära krafterna satte igång en skrämselkampanj som lyfte upp det kommunistiska spöket som tidigare kommit väl till pass när olika nationalistiska, socialdemokratiska, socialistiska eller t o m ärliga liberaler hade kommit till makten i regionen. Detta fungerade inte.
Oppositionen till Chavez använde sig av hela sin monopolställning inom media och kommunikation för att förtala regeringen. Det blev vanligt att genom media kunde oppositionen utmana folk att ta livet av Chavez. Inte heller detta ökade stödet för oppositionen eller räckte till för att störta Chavez. Anklagelserna mot Chavez blev alltmer aggressiva i ett försök att vända opinionen mot honom. Chavez utmålades mer eller mindre som en förrädare då han påstods ge bort landets olja till Kuba och andra länder. Anklagelserna kom från de som alltid hade gett bort landets naturresurser till multinationella bolag.
Ingenting sades i oppositionens media om att Venezuelas olja gick till Kuba i utbyte mot bland annat 30 000 kubanska läkare som hjälpte att ta hand om de behövande på den venezuelanska landsbygden. Ingenting sades heller om att oljan gick till de fattiga små karibiska stater till förmånligare priser, och till utbyggnaden av sjukhus, bostäder, fabriker och skolor. De korrumperade politiska partierna och dess uppdragsgivare som alltid hade fått sin andel av de multinationella företagens oljevinster blev desperata.
Kuppen som sista utväg?
Kuppmakarna hade planerat händelsernas förlopp i detalj. De hade för sin hjälp amerikanska rådgivare och specialister i ”demokratins försvar”. De hade en del militärer och näringslivet med sig. De hade kontrollen över massmedia. Under dagen den 11 april 2002 organiserades en demonstration i Caracas och prickskyttar sattes på viktiga platser för att kunna skjuta mot folk, både mot sina egna och mot Chavez anhängarna, allt enligt planerna. Presskonferensen där journalister och generaler skulle begära Chavez avgång för massakern var förinspelat sen ett par dagar innan som en av CNN: s rapporter erkände senare. Samma kväll stormades president palatset.
Vad var det som gick snett för kuppmakarna?
Allt skulle ha slutat där.
Så som många gånger tidigare skulle det ha räckt med att eliminera några tusentals vänsteraktivister, fattiga som ingen skulle sakna, stängt de få medier som kunde tänka sig att informera om sanningen och försäkrat att demokratin var återställd. De utländska investeringarna skulle ha strömmat in i landet då en företagsvänlig politik hade snabbt inrättats. Den internationella pressen som har nära kopplingar de multinationella oljebolagen skulle ha lovordat återställandet av demokratin. I bästa fall skulle några kanske ha kritiserat metoden dock inte målet för återställandet av demokratin.
Kuppmakarna besegras
Men något gick fel. Befolkningens och många militärens reaktion var inte inräknat i förberedelserna inför kuppen. Folket började samlas och diskutera vad de skulle göra. Protesterna växte till sig snabbt och mer och mer organiserade. Det hjälpte inte med att kravallpolis försökte slå ner grupper som krävde presidentens återkomst. Man sköt på demonstranter och obeväpnade ungdomar. Sluminvånarna strömmade till centrala Caracas från deras pappersskjul och från deras misär. Folkmassan började inta Caracas, sjungande, skrikande, uppmanande, dansande, beväpnad med påkar och pistoler, allt i en blandning av karneval, uppror, fest och upplopp. Mot kvällen den 12 april nådde hundratusentals beslutsamma Caracasbor president palatset. Deras krav var tydligt. Chavez skulle bli frigiven eller så skulle kuppmakarna få smaka på folkets vrede.
Ställda inför valet att skjuta på sitt eget folk eller förena sig med dem valde de militärstyrkorna som hade intagit presidentpalatset att ge efter för folkets krav. Att någonting skulle hända var kanske inte så konstigt. Till skillnad från militären i andra latinamerikanska länder har de venezuelanska militärer inte utbildats i USA i doktrinen om den ”inre fienden”. De flesta officerare kommer inte heller från landets välställda områden utan från fattiga familjer. Soldaterna såg sina mödrar eller andra anhöriga i folkmassan. Det var lätt för militären att välja sida.
Kuppmakarna fick fly i panik när soldaterna gick över till folket. Kuppen var över. Några timmar senare återvände president Hugo Chavez och välkomnades av folkmassorna som fyllde Caracas med sina stödrop. Det var den 13 april 2002. Hugo Chavez lovade då att aldrig överge sitt folk, inte ens om det skulle kosta honom livet.
Lärdomar av denna händelse
Detta hände för sex år sedan. En händelse som var unikt i Latinamerikas historia. Folket hade i stället för att gett upp eller tappat hoppet gjort motstånd. Trots den mediala blockaden som den nästan totala kontroll över media som oppositionen hade kunde nyheten om kuppen sprida sig snabbt i de fattiga kvarteren. Invånarna hade gett varandra tröst och mod. De samlade mod och beslutsamhet som enda vapen. De hade ingenting att förlora och mycket att vinna. President Chavez var inte ensam som Chiles mördade president Salvador Allende hade varit nästan 30 år tidigare, den 11 september 1973. Och detta var ingen slump. Chavez hade tidigare berättat för venezuelanerna om Allendes heroiska men ensam kamp i Chiles presidentpalats. Venezuelanerna visste vad som väntade dem. Folkets minne är långvarigt.
Nya utmaningar
Mycket har blivit bättre i Venezuela sedan den 11 april 2002. Det finns dock mycket kvar att göra. Försöken att utveckla den deltagande demokratin möter motstånd från gamla korrumperade politiker och tjänstemän. Försöken att tillgodose befolkningen grundläggande behov möter motstånd från privata företag som prioriterar exporten i stället för att exempelvis producera livsmedel. De oljebolagen som under decennier har roffat åt sig landets rikedomar undergräver landets demokrati. Det tar tid att bygga upp en media som tjänar befolkningens intressen och som bildar människor i stället för att fylla vardagen med dockusåpor och falsk kultur. Kontinentens integration med utgångspunkt från rättvis handel möter kraftigt motstånd från de utländska intressen som har sina tentakler överallt och som köpt politiker och tjänstemän.
Venezuela står inför många hot. Det är mäktiga intressen som vill eliminera allt som har med självständighet och oberoende att göra. Venezuela har att göra med professionella medieterrorister som bakom en demokratisk fasad arbetar dagligen med att undergräva landets institutioner. Propagandan mot Venezuelas förändringsprocess är hänsynslös. Chavez anklagas för allt från kommunistisk diktator till terrorist.
Venezuela är hotad eftersom utvecklingen går framåt. Den dagen omvärlden lovordar Chavez då bör befolkningen i Latinamerika bli oroliga för detta skulle innebära att Chavez har gett efter för de transnationella bolagen och dess medlöpare såsom politiker, journalister och andra opinionsbildare.
Att Venezuelas ekonomi växer, att Venezuelas inflytande över befolkningen i många länder växer och får alltmer legitimitet passerar inte obemärkt bland folket i resten av kontinenten eller i resten av världen. Var än Chavez är välkommas han som en hjälte. Det är ingen skillnad om det handlar om arabländerna, Ryssland eller resten av Latin Amerika. Chavez hyllas av folket även i Europa och USA. För folket hyser en intuitiv förståelse för vilka är deras vänner och vilka som vill dem illa, vilka som ljuger för dem. Falska profeter är kortlivade. Chavez har redan varit 10 år vid makten och det är ingen tillfällighet. Det är folket som röstat på honom gång på gång.
Det är tusentals venezuelaner och andra latinamerikaner som hat tagit intryck av Venezuelas förändringsprocess. Många har vaknat ur den dvala som högerdiktaturer och den nyliberala dimman hade sänkt dem i.
Folk börjar diskutera, hitta alternativa vägar, man accepterar inte att ”historien är slut” eller att ”det inte finns annan väg” som Thatcher och C. Bildt försäkrade på 90-talet. Man börja se sig omkring och man ser att man inte är ensam. Det finns ett alternativ till den kriminella ordningen som nyliberalismen har inrättat i världen.
Konspirationsplanerna går vidare.
Därför har de mörka krafterna som verkar i slutna rum fortsatt att konspirera och planera nya angrepp mot Venezuela. Dessa krafter vilar inte. De avskyr inga medel. De har inga skrupler, inga hämningar.
En del kommer från mediavärlden och är etablerade journalister. Andra kommer från stora bolag, från utländska regeringar, från lokala maffiabossar, de finns att hitta i högerorganisationer, i paraply organisationer som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter, i frivilliga organisationer som ibland har t o m vänsterinriktningar. Många av dem är finansierade av så kallade biståndsorganisationer, andra har aktivt varit rådgivare åt diktaturer, andra har tillhört dödskvadroner eller stött terroristorganisationer såsom paramilitärer i Colombia eller UCK i Kosovo, alla tror sig besitta ett högre värde. Många av dem samlades i Rosario, Argentina förra helgen. Även Sverige var representerad av Mauricio Rojas.
Trots allt detta kommer Venezuela och Latinamerika att gå vidare i sitt sökande av ett nytt samhälle där egen vinning och egoism inte ses som normal. Det är alltfler som inser att mediediktaturen och den ekonomiska diktaturen som råder i världen har omvandlat människor till tanklösa konsumenter av skräp. Nya solidariska värderingar kommer att besegra girigheten och egoismen. Venezuela, Kuba, Bolivia, Ecuador och andra folk visar att detta är möjligt. Men det är inte lätt. Det vet venezuelanerna som den 11 april 2002 besegrade det fösta allvarliga försöket att stoppa deras demokratiseringsprocess. Fler 11 april kommer men fler segrar för folket kommer att bli svaret.
Bush, USA, nyliberalism, neocons, liberaler, bubbla, skojare, nyliberal, Argentina, Latin America, diktatur, höger, Mexiko, Venezuela, maffia, skojare, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bus,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire.
Militärkuppen i Venezuela blev ett misslyckande tack vare Venezuelas befolkning som mot alla odds intog Caracas gator och återinsatte den folkvalde presidenten Hugo Chavez. Aldrig tidigare har befolkningen lyckats besegra utländska intressen och dess lokala medlöpare på detta sätt.
För sex år sedan genomfördes ännu en militärkupp i Latinamerika. Historien verkade hinna kontinenten ikapp. Minnet av 70-talets blodiga diktaturer som tog livet av tiotusentals vänsteraktivister och införde en kriminell ekonomiskt system – nyliberalismen, fick många latinamerikaner att reagera och visa sitt stöd för Venezuelas förändringsprocess och dess ledare Hugo Chavez. Den var den 11 april 2002.
En grupp militärer och dess uppdragsgivare, USA, Spanien, venezuelanska näringslivet och dess medieimperium, iscensatte en statskupp i Venezuela. Målet var att eliminera den valde nationalistiske och vänsterinriktade presidenten, Hugo Chavez och därmed hindra att fler länder i regionen skulle demokratiseras. Landets rikedomar bland annat oljan var kuppmakarnas viktigaste krigsbyte.
Kuppmakarna upplöste parlamentet och satt landet i undanstagstillstånd. De ockuperade radiostationer och tevekanaler och på så sätt försökte de att hindra befolkningen från att få information om händelserna. De tog till fånga landets president Hugo Chavez och satt honom under arrest. Han fördes bort i väntan på att bli avrättad. Den synlige ledaren för kuppen blev representanten för Venezuelanska arbetsgivarorganisation, FEDECAMERAS som också tillträdde som ny president. USA höll i trådarna i bakgrunden. Under två dagar höll kuppmakarna makten.
Dagen efter kuppen, den 12 april 2002, kunde man läsa i västpressen att genom störtandet av Chavez hade demokratin återställts i Venezuela. Medierna i Sverige lovordade kuppmakarna och det skrevs långa artiklar av de mest kända liberala debattörerna som förklarade att kuppen hade räddat demokratin i Venezuela.
Ingen av de som säger sig värna om demokrati och mänskliga rättigheter försvarade den folkvalda venezuelanska regeringen eller fördömde kuppen. Ingen av de pseudodemokrater som idag skriker högt och protesterar mot Kina eller Zimbabwe protesterade mot kuppmakarna.
Vem av dessa så kallade liberala demokrater har exempelvis uppmärksammat allmänheten om att Venezuelas grundlag är en världens mest demokratiska. Denna grundlag, som upplöstes av kuppmakarna i april 2002, hade röstats fram av landets befolkning i en folkomröstning år 1999. Den garanterar nämligen bland annat rätten att återkalla politiska uppdrag inkluderad självaste presidentens mandat om 20 % av en valkrets kräver det.
Den venezuelanska grundlagen är som sagt unik i världen. Det finns endast tre länder i världen som garanterar rätten att återkalla ett politiskt uppdrag och det är endast Venezuela som använt sig av denna möjlighet år 2004. Chavez vann denna omröstning med en förkrossande majoritet. Ändå hade de svenska pseudoliberalerna mage att kalla Venezuelas president för en diktator och välkomnade kuppmakarna som frihetens förkämpar.
Vad var det som gjorde att så kallade liberala debattörer och media skribenter anslöt sig till kuppmakarna och den globala mediediktaturens angrepp mot Venezuela?
Orsaken finns att hitta i Venezuelas historia som liksom hela kontinentens historia är nära kopplad till nyliberalismens utplundringsstrategi.
Venezuela anammar den nyliberala ideologin.
Nyliberalismen som ideologin och som ekonomiskt system hade svept över kontinenten i följespår och i direkt samspelt med de militära högerdiktaturerna under 70-talet.
Den nyliberala ideologin och dess långgående privatiseringar av allmänhetens gemensamma egendomar, avregleringar av arbetsrätten och skattesystemet samt nedskärningar i den offentliga sektorn försatt miljoner människor i djup misär. Nyliberalismen som ideologi och som ekonomisk politik, infördes med hjälp av tortyr och massmord. De så kallade demokratierna i Europa protesterade mot medlen såsom tortyr och massmord, men inte mot ändamålen, en ekonomisk politik som gynnade utländska företag.
Ett sådant brutalt ekonomiskt system kan aldrig införas på ett annat sätt än med direkt våld och kulturell indoktrinering. Orsaken är lika banal som självklart: ingen befolkning skulle i demokratiska val välja att sälja bort landet för smulor till maffialiknande företagskonglomerat, jobba för svältlöner eller montera ner landets sociala trygghetssystem. Friedman, nyliberalismens språkrör på 70-talet, var klart på denna punkt: Om nyliberalismen ska införas så ska den införas snabbt, brutalt och hänsynslöst
I Venezuela hade den nyliberala vågen nått landet i slutet av 80-talet. Detta skedde då resten av kontinenten redan hade dragits in i huggsexa och enorma privata förmögenheter hade skapats som en följd av utplundringen och privatiseringen av tidigare statsägda industrier. Ländernas naturtillgångar reades ut och skattefinansierade anläggningar plundrades av ”finanshajar”. Finansiering av köpeskillingen ordnades passlig nog med lånade pengar från IMF och statens egna medel som ”lånades ut” till förmånliga villkor.
Utlandsskulden
När kraschen kom tog staten ansvaret för lånet så som staten brukar göra när finansfolk och andra skojare slösar bort sina pengar. Allmänheten fick än en gång betala priset för kalaset. Först fick allmänheten via skattsedeln betala uppbyggnad av den nationella industrin och samhällsservicen. Därefter reades ut dessa industrier till spekulanter till subventionerade priser. Det dröjde inte länge förrän skojarna hade tömt verksamheterna på tillgångar och hade kört verksamheten i botten. Då övertog staten deras skulder till utlandet och när de utländska finansspekulanterna hamnade i kris och höjde räntan för att täcka sina förluster drabbade folket i dessa länder av ofantliga utlandsskulder. Det är den nyliberala ekonomiska framgången i fyra akter. Grunden till utlandsskuldskrisen hade lagts.
Venezuelanerna gör motstånd
Venezolanerna gjorde våldsamt motstånd mot detta kriminella system och deras utländska ”experter” och 1988 gav sig folket ut på gatorna för att kräva sina rättigheter och sitt land tillbaka. Befolkningen massakrerades, tusentals mördades i Caracas gator. Ansvarig för massakern, den socialdemokratiske och nyliberale presidenten Carlos Andres Perez hyllades av liberala debattörer som en ”sann demokrat”. Han hade med hjälp av korruption och lögner vunnit valet med ett politiskt och ekonomiskt program som i efterhand anpassades till de internationella finansiella organisationernas krav på ”strukturanpassningar” som IMF dikterade.
Ingen vet exakt hur många som dödades av denna ”demokratiska” regering. En del pratar om ca 10 000 personer eller rättare sagt fattiga. I Venezuelas dåvarande ”demokrati” saknade de fattiga till och med identitetshandlingar. De fattiga fanns inte ens i landets register. De existerade helt enkelt inte. Detta har för övrigt aldrig varit ett ämne att problematisera för svenska demokrater. Det var som väntat ingen i Sverige som protesterade över denna massaker eller mot denna brutala mördare Carlos Andres Perez, Vad skulle hända om Chavez skulle vara ansvarig för en enda dödsfall? Det är klart, Chavez är inte en av våra.
Chavez som Venezuelas nye ledare
Chavez kom till makten för att förbättra folkets levnadsvillkor och göra Venezuela oberoende av de utländska ”experterna” som hade orsakat så mycket misär och lidande. Han vann valet med ett program som lovade politisk deltagande, en ny grundlag som garanterade varje venezuelan sina mänskliga rättigheter. Det handlade om en offentlig sektor som garanterade kostnadsfri vård och skolan, jobb och en nationell industri som hjälpte till att utveckla landet.
Chavez åberopade Simon Bolivar, Latinamerikas store frihetshjälte från självständighetskriget mot Europa som symbol och ledstjärna i sitt projekt - den bolivarianska revolutionen. En revolution som skulle fullfölja 1820- talets ursprungliga projekt om en enad politisk och ekonomisk oberoende kontinent.
Deltagandet i utformandet av den första bolivarianska grundlag blev en milstolpe i Venezuelas och Latinamerikas politiska historia. Grundlagen diskuterades på arbetsplatser, skolor, på gator och torg, ute i byarna.
Befolkningen röstade igenom reformen år 1999 med en överväldigande majoritet.
Detta var för mycket för de som under 150 år hade styrt landet men inte gjort något annat än att plundra det. Nästan samtliga de vid varje period sittande regeringarna fick genom korruption och allmosor från sina utländska partner sko sig på landets naturtillgångar. Chavez blev alltför farlig för dessa korrumperade venezuelaner och dess utländska uppdragsgivare.
Terrorkampanj mot den folkvalda regeringen
De reaktionära krafterna satte igång en skrämselkampanj som lyfte upp det kommunistiska spöket som tidigare kommit väl till pass när olika nationalistiska, socialdemokratiska, socialistiska eller t o m ärliga liberaler hade kommit till makten i regionen. Detta fungerade inte.
Oppositionen till Chavez använde sig av hela sin monopolställning inom media och kommunikation för att förtala regeringen. Det blev vanligt att genom media kunde oppositionen utmana folk att ta livet av Chavez. Inte heller detta ökade stödet för oppositionen eller räckte till för att störta Chavez. Anklagelserna mot Chavez blev alltmer aggressiva i ett försök att vända opinionen mot honom. Chavez utmålades mer eller mindre som en förrädare då han påstods ge bort landets olja till Kuba och andra länder. Anklagelserna kom från de som alltid hade gett bort landets naturresurser till multinationella bolag.
Ingenting sades i oppositionens media om att Venezuelas olja gick till Kuba i utbyte mot bland annat 30 000 kubanska läkare som hjälpte att ta hand om de behövande på den venezuelanska landsbygden. Ingenting sades heller om att oljan gick till de fattiga små karibiska stater till förmånligare priser, och till utbyggnaden av sjukhus, bostäder, fabriker och skolor. De korrumperade politiska partierna och dess uppdragsgivare som alltid hade fått sin andel av de multinationella företagens oljevinster blev desperata.
Kuppen som sista utväg?
Kuppmakarna hade planerat händelsernas förlopp i detalj. De hade för sin hjälp amerikanska rådgivare och specialister i ”demokratins försvar”. De hade en del militärer och näringslivet med sig. De hade kontrollen över massmedia. Under dagen den 11 april 2002 organiserades en demonstration i Caracas och prickskyttar sattes på viktiga platser för att kunna skjuta mot folk, både mot sina egna och mot Chavez anhängarna, allt enligt planerna. Presskonferensen där journalister och generaler skulle begära Chavez avgång för massakern var förinspelat sen ett par dagar innan som en av CNN: s rapporter erkände senare. Samma kväll stormades president palatset.
Vad var det som gick snett för kuppmakarna?
Allt skulle ha slutat där.
Så som många gånger tidigare skulle det ha räckt med att eliminera några tusentals vänsteraktivister, fattiga som ingen skulle sakna, stängt de få medier som kunde tänka sig att informera om sanningen och försäkrat att demokratin var återställd. De utländska investeringarna skulle ha strömmat in i landet då en företagsvänlig politik hade snabbt inrättats. Den internationella pressen som har nära kopplingar de multinationella oljebolagen skulle ha lovordat återställandet av demokratin. I bästa fall skulle några kanske ha kritiserat metoden dock inte målet för återställandet av demokratin.
Kuppmakarna besegras
Men något gick fel. Befolkningens och många militärens reaktion var inte inräknat i förberedelserna inför kuppen. Folket började samlas och diskutera vad de skulle göra. Protesterna växte till sig snabbt och mer och mer organiserade. Det hjälpte inte med att kravallpolis försökte slå ner grupper som krävde presidentens återkomst. Man sköt på demonstranter och obeväpnade ungdomar. Sluminvånarna strömmade till centrala Caracas från deras pappersskjul och från deras misär. Folkmassan började inta Caracas, sjungande, skrikande, uppmanande, dansande, beväpnad med påkar och pistoler, allt i en blandning av karneval, uppror, fest och upplopp. Mot kvällen den 12 april nådde hundratusentals beslutsamma Caracasbor president palatset. Deras krav var tydligt. Chavez skulle bli frigiven eller så skulle kuppmakarna få smaka på folkets vrede.
Ställda inför valet att skjuta på sitt eget folk eller förena sig med dem valde de militärstyrkorna som hade intagit presidentpalatset att ge efter för folkets krav. Att någonting skulle hända var kanske inte så konstigt. Till skillnad från militären i andra latinamerikanska länder har de venezuelanska militärer inte utbildats i USA i doktrinen om den ”inre fienden”. De flesta officerare kommer inte heller från landets välställda områden utan från fattiga familjer. Soldaterna såg sina mödrar eller andra anhöriga i folkmassan. Det var lätt för militären att välja sida.
Kuppmakarna fick fly i panik när soldaterna gick över till folket. Kuppen var över. Några timmar senare återvände president Hugo Chavez och välkomnades av folkmassorna som fyllde Caracas med sina stödrop. Det var den 13 april 2002. Hugo Chavez lovade då att aldrig överge sitt folk, inte ens om det skulle kosta honom livet.
Lärdomar av denna händelse
Detta hände för sex år sedan. En händelse som var unikt i Latinamerikas historia. Folket hade i stället för att gett upp eller tappat hoppet gjort motstånd. Trots den mediala blockaden som den nästan totala kontroll över media som oppositionen hade kunde nyheten om kuppen sprida sig snabbt i de fattiga kvarteren. Invånarna hade gett varandra tröst och mod. De samlade mod och beslutsamhet som enda vapen. De hade ingenting att förlora och mycket att vinna. President Chavez var inte ensam som Chiles mördade president Salvador Allende hade varit nästan 30 år tidigare, den 11 september 1973. Och detta var ingen slump. Chavez hade tidigare berättat för venezuelanerna om Allendes heroiska men ensam kamp i Chiles presidentpalats. Venezuelanerna visste vad som väntade dem. Folkets minne är långvarigt.
Nya utmaningar
Mycket har blivit bättre i Venezuela sedan den 11 april 2002. Det finns dock mycket kvar att göra. Försöken att utveckla den deltagande demokratin möter motstånd från gamla korrumperade politiker och tjänstemän. Försöken att tillgodose befolkningen grundläggande behov möter motstånd från privata företag som prioriterar exporten i stället för att exempelvis producera livsmedel. De oljebolagen som under decennier har roffat åt sig landets rikedomar undergräver landets demokrati. Det tar tid att bygga upp en media som tjänar befolkningens intressen och som bildar människor i stället för att fylla vardagen med dockusåpor och falsk kultur. Kontinentens integration med utgångspunkt från rättvis handel möter kraftigt motstånd från de utländska intressen som har sina tentakler överallt och som köpt politiker och tjänstemän.
Venezuela står inför många hot. Det är mäktiga intressen som vill eliminera allt som har med självständighet och oberoende att göra. Venezuela har att göra med professionella medieterrorister som bakom en demokratisk fasad arbetar dagligen med att undergräva landets institutioner. Propagandan mot Venezuelas förändringsprocess är hänsynslös. Chavez anklagas för allt från kommunistisk diktator till terrorist.
Venezuela är hotad eftersom utvecklingen går framåt. Den dagen omvärlden lovordar Chavez då bör befolkningen i Latinamerika bli oroliga för detta skulle innebära att Chavez har gett efter för de transnationella bolagen och dess medlöpare såsom politiker, journalister och andra opinionsbildare.
Att Venezuelas ekonomi växer, att Venezuelas inflytande över befolkningen i många länder växer och får alltmer legitimitet passerar inte obemärkt bland folket i resten av kontinenten eller i resten av världen. Var än Chavez är välkommas han som en hjälte. Det är ingen skillnad om det handlar om arabländerna, Ryssland eller resten av Latin Amerika. Chavez hyllas av folket även i Europa och USA. För folket hyser en intuitiv förståelse för vilka är deras vänner och vilka som vill dem illa, vilka som ljuger för dem. Falska profeter är kortlivade. Chavez har redan varit 10 år vid makten och det är ingen tillfällighet. Det är folket som röstat på honom gång på gång.
Det är tusentals venezuelaner och andra latinamerikaner som hat tagit intryck av Venezuelas förändringsprocess. Många har vaknat ur den dvala som högerdiktaturer och den nyliberala dimman hade sänkt dem i.
Folk börjar diskutera, hitta alternativa vägar, man accepterar inte att ”historien är slut” eller att ”det inte finns annan väg” som Thatcher och C. Bildt försäkrade på 90-talet. Man börja se sig omkring och man ser att man inte är ensam. Det finns ett alternativ till den kriminella ordningen som nyliberalismen har inrättat i världen.
Konspirationsplanerna går vidare.
Därför har de mörka krafterna som verkar i slutna rum fortsatt att konspirera och planera nya angrepp mot Venezuela. Dessa krafter vilar inte. De avskyr inga medel. De har inga skrupler, inga hämningar.
En del kommer från mediavärlden och är etablerade journalister. Andra kommer från stora bolag, från utländska regeringar, från lokala maffiabossar, de finns att hitta i högerorganisationer, i paraply organisationer som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter, i frivilliga organisationer som ibland har t o m vänsterinriktningar. Många av dem är finansierade av så kallade biståndsorganisationer, andra har aktivt varit rådgivare åt diktaturer, andra har tillhört dödskvadroner eller stött terroristorganisationer såsom paramilitärer i Colombia eller UCK i Kosovo, alla tror sig besitta ett högre värde. Många av dem samlades i Rosario, Argentina förra helgen. Även Sverige var representerad av Mauricio Rojas.
Trots allt detta kommer Venezuela och Latinamerika att gå vidare i sitt sökande av ett nytt samhälle där egen vinning och egoism inte ses som normal. Det är alltfler som inser att mediediktaturen och den ekonomiska diktaturen som råder i världen har omvandlat människor till tanklösa konsumenter av skräp. Nya solidariska värderingar kommer att besegra girigheten och egoismen. Venezuela, Kuba, Bolivia, Ecuador och andra folk visar att detta är möjligt. Men det är inte lätt. Det vet venezuelanerna som den 11 april 2002 besegrade det fösta allvarliga försöket att stoppa deras demokratiseringsprocess. Fler 11 april kommer men fler segrar för folket kommer att bli svaret.
Bush, USA, nyliberalism, neocons, liberaler, bubbla, skojare, nyliberal, Argentina, Latin America, diktatur, höger, Mexiko, Venezuela, maffia, skojare, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bus,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire.
torsdag 3 april 2008
Plan Jugoslavien för Latin Amerika
Plan Jugoslavien för Latin Amerika
Washington har börjat sedan några år tillbaka att medvetet planera och agera med politiska och ekonomiska medel för att främja en desintegrationsprocess i Latin Amerika. Strategin liknar den som ledde till desintegrationen av förre detta
Jugoslavien där de lyckades stycka federationen i en mäng lilliput länder som lätt kan styras.
Efter att ha misslyckats med valsmanipulation, köpta röster och igångsättande av väpnade uppror mot valda regeringar satsar USA stort på separatistiska rörelser i de länder där dem har förlorat inflytande: Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina.
Det senaste försöket att sätta stopp till en begynnande fredsprocess i Colombia genom att döda huvudförhandlare från FARC måste sättas i detta sammanhang. För USA innebär fred i Colombia att de förlorar en viktig ”argument” för att behålla baser i landet och det stöd som de ger till deras allierade i landet. Det är ingen hemlighet idag att den s.k. Plan Colombia har för syfte den de facto militära ockupationen av landet för att etablera ett brohuvud till övriga Latin Amerika. Venezuela är ett högt prioriterat mål. Ecuador kan anses vara en sekundärt mål. Andra länder som är i agenda är Bolivia och Paraguay. Paraguay är särskilt viktigt för de amerikanska strategerna för det ligger i mitten av kontinenten och därifrån kan de lansera straffspeditioner mot Bolivia, Argentina, och Brasilien. USA har redan etablerat en militär bas i landet men om vänster kandidaten vinner om två veckor kommer dem troligen att få lämna landet.
I Dominikanska Republiken lydde USA ett stort nederlag när alla länder i regionen stödde Ecuador och fördömde Colombia för att ha kränkt Ecuadors suveränitet samt de förkastade Bushs doktrinen av ”preventivt krig” i regionen. Den incidenten (som hade stött av USA) blev istället ett fullständigt nederlag för Washington som planerade att utvidga konflikten till Venezuela (den huvudsakliga fienden) och starta ett proxykrig mellan Colombia och Venezuela i syfte att återta kontroll över Venezuelas olja och ta bort den ”negativa inflyttande” presidenten Hugo Chavez har på resten av kontinenten.
I detta sammanhang måste också sättas stödet för den separatistiska rörelsen i destaten Zulia, i norrvästra Venezuela, som har stora oljefält och en lång gräns mot Colombia. USA: s tidigare ambassadör i Venezuela talade redan 2005 om ”den fria republiken Zulia” och dollarna har flutit in i delstaten från organisationer som NED, Freedom House, USAID, Republikanska Institut, Rapporter utan gränser, mm Alla organisationer som med täckmantel att främja demokrati driver USA utrikespolitik och strategiska agenda (dessa organisationer har systerorganisationer också i Sverige, den mest kända är den pseudoliberala SILC som lyder slaviskt USA: s direktiv i utrikespolitiska frågor).
Allt eftersom integrations processen går vidare i Latin Amerika måste vi förvänta oss att se ännu mer aktiva försök från grannen i Norr för att stoppa, sabotera och underminera alla avtal och projekt som syftar till den ekonomiska, politiska och militära alliansen av länderna på kontinenten.
Viktiga händelser i integrationsprocessen har skett under sena 2007 och början av 2008. ALBA (den Bolivarianska Alternativet för Amerika) har fördjupats med skapande en av en egen utvecklingsbank, startande av raffinaderiet på Kuba, handelsavtal mellan Nicaragua, Kuba, Venezuela och Bolivia och förslaget att bilda en militärallians.
Mellan Venezuela, Argentina och Brasilien fortsätter den ekonomiska integrationen och senaste kom förslaget från president Lula till Chavez av att bilda en militär allians för att försvara Amazonas rikedomar mot utländska inkräktare. Det är början på något helt nytt i regionen. Man behöver inte vara särskilt observant för att se vad den amerikanska agendan för regionen är och ledare i regionen börja lägga åt sidan mindre skillnader för att istället se de gemensamma intressena.
Den kommande år kommer att bli intressant eftersom en ny administration tar över i Vita Huset. MacCain är helt inriktat på att stanna i Irak i ”hundra år” och med Pakistan och Afghanistan som blir värre för varje dag skulle han säkert snart sitta fast i ett kostsam och blodig krig mot miljoner muslimer. Clinton vill dra så småningom trupperna men hon kommer att behålla en permanent kontingent på plats på uppemot 30 000 soldater och lika många i de privata hjälptrupperna. Hon skulle säkert inte tveka om att gå till anfall mot Iran, Pakistan om läget skulle förvärras. I båda fall skulle USA med allt säkerhet sitta i klistret för ett bra tag framöver.
Barack Obama har sagt att han vill prata med alla inklusive Kubas, Venezuelas och Irans regeringar och det låter än så länge som han är den mist kåte på att starta nya äventyr med pistolen i högsta hugg. Dessutom vill han ha en snabbt reträtt från Irak. Jag ser som mycket osannolik att det militära och det ekonomiska etablissemanget i Washington tillåter honom att dra trupperna i den omfattning han säger sig vilja ha. Hur som helst en viss tillbakadrag lär ske om han vinner.
Utifrån detta och med Latin Amerika i perspektivet kan man säga att med MacCain eller Clinton är det osannolik att en militär aktion mot Latin Amerika kan ske i nuvarande läget. De har helt enkelt inte råd. De har Inga pengar och inte tillräckligt med personal. Redan nu erbjuder dem uppehållstillstånd till de illegala invandrare som tar värvning, de flesta fattiga mexikaner. Det kan fungera om det irakiska motståndet inte tillfogar så stora förluster men om förlusterna ökar är det troligt att t.o.m. fattiga mexikaner blir ovilliga att riskera liv och lem.
MacCain eller Clinton skulle dock fortsätta att stödja antidemokratiska krafter i regionen och konspirera för antigen besegra de valda regeringar i valurnorna eller främja separatismen samt jobba globalt för att isolera och förtala de regeringar som ”hotar USA: s intresse”. Om USA drar sig överhuvudtaget från Irak och mellanöster finns en reell risk att de vänder sig till vad de kan betrakta som ett lättare byte: Latin Amerika. I det perspektivet är Obama den mest farliga.
Åt andra sidan kommer han att minst sagt ha ett helvete med en ekonomi på fall och med krav från de sociala rörelserna på förändring. Den ekonomiska krisen som kommer att förvärras ytterligare under sommaren 2008 och sträcka sig några år framåt kommer att innebära att USA helt enkelt inte ha resurser för att driva något krig. Det är mycket sannolikt att de utländska långivarna som hittills har finansierat USA: s supermakt status inte vill förlora mer pengar och med dollar status som internationell valuta allvarigt skadad finns ingen utväg för att spendera pengar man inte har.
Den slutgiltiga kraschen av det nyliberala experimentet kan ge regionen en andrum. Dessutom kommer de länderna som har drivit längst experimentet att följa USA i avgrunden: Chile, Colombia, Brasilien, Peru, Mexiko, mm viket kommer troligen att innebära en kollaps för Amerikas bundsförvanter i regioner när folk ger sig ut på gatorna för att kräva mat på bordet.
Trots detta kan strategerna i Washington lista ut att en väg för att behålla en viss ekonomisk styrka och försäkra sig om sina behov av råvaror och energi är att satsa på Latin Amerika och då kan en tillbakadragande från Irak vara ytterst lämpligt.
Det är mycket möjligt att Lula och Chavez har diskuterat detta scenario och därför vandrar dem vidare mot en militär allians. Om de två länder lyckas förena sina styrkor kommer med allt sannolikhet andra länder att följa efter och då blir bilden ännu negativare för Washington.
Dessutom har Chavez ett stort stöd bland befolkningen i regionen och att attackera Venezuela skulle vara mycket värre än att attackera Kuba som i och för sig skulle vara mycket problematisk för de amerikanska relationerna med kontinenten. De kan räkna med brända och beskjutna ambassader i hela regionen och med massiva protester som till slut kan bringa på fall deras ljumma allierade i Chile, Colombia, Peru, Mexiko och de små staterna i central Amerika. En intervention skulle förena nationalistiska krafter med de vänsterkrafterna som sitter i regeringen idag.
En öppen intervention är därför ytterst osannolikt utan de kommer att använda sig om väl beprövade metoder i den förflutna kryddad med nya påhitt från erfarenheterna i Öster Europa och förre detta Jugoslavien. Därför är det viktigt idag att neutralisera de femtekolumnister som verkar i Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina, Brasilien, Kuba och på andra ställe. Amerikanerna använder sig av dessa krafter i första hand för driva sin politik och skydda sina intressen (konstigt utryck det där: sitt intresse! i ANDRA länder!).
De nationalistiska och vänsterregeringar i regionen förbereder sig därför för att driva detta krig på den mediala, propagandistiska och ekonomiska planen första hand men viss beredskap för en militär intervention och följande kontinentala gerillakrig som skulle göra Irak till en lekstuga.
Den kommande sammandrabbningen ska ske på den globala media landskapet och i varje tidningen, blogg, webbsajt eller forum runt om i världen där de mediala resurser som USA tillfogar plus deras allierade i Väst kommer att driva en desinformation och förtal kampanj av stora format. Mot dem står de sociala rörelser i Amerika, Latin Amerika, Europa och mellanöster samt troligen de officiella Kinesiska och indiska statskontrollerade medier (som är utsatta ju för samma strategiska försök till politisk och ekonomisk desintegration).
Tusentals bloggare och webbsidor driver redan en motattack mot de stora mediekoncernerna som står under ledningen av strategerna i Washington. Nu krävs större samordning och vakenhet. Ett steg i den riktningen togs i helgen i Venezuela när journalister från elva länder i regionen samlades för att diskutera hur man ska motverka det de kallade ”den mediala terrorismen” som USA och sina allierade i Europa driver mot de valda regeringarna på kontinenten.
Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bush, preventivt krig, Mediala krig, medial terrorism, SILC
Bush, USA, nyliberalism, neocons, liberaler, bubbla, skojare, nyliberal, Argentina, Latin America, diktatur, höger, Mexiko, Venezuela, maffia, skojare, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bus,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire. Media gerrilla,
Washington har börjat sedan några år tillbaka att medvetet planera och agera med politiska och ekonomiska medel för att främja en desintegrationsprocess i Latin Amerika. Strategin liknar den som ledde till desintegrationen av förre detta
Jugoslavien där de lyckades stycka federationen i en mäng lilliput länder som lätt kan styras.
Efter att ha misslyckats med valsmanipulation, köpta röster och igångsättande av väpnade uppror mot valda regeringar satsar USA stort på separatistiska rörelser i de länder där dem har förlorat inflytande: Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina.
Det senaste försöket att sätta stopp till en begynnande fredsprocess i Colombia genom att döda huvudförhandlare från FARC måste sättas i detta sammanhang. För USA innebär fred i Colombia att de förlorar en viktig ”argument” för att behålla baser i landet och det stöd som de ger till deras allierade i landet. Det är ingen hemlighet idag att den s.k. Plan Colombia har för syfte den de facto militära ockupationen av landet för att etablera ett brohuvud till övriga Latin Amerika. Venezuela är ett högt prioriterat mål. Ecuador kan anses vara en sekundärt mål. Andra länder som är i agenda är Bolivia och Paraguay. Paraguay är särskilt viktigt för de amerikanska strategerna för det ligger i mitten av kontinenten och därifrån kan de lansera straffspeditioner mot Bolivia, Argentina, och Brasilien. USA har redan etablerat en militär bas i landet men om vänster kandidaten vinner om två veckor kommer dem troligen att få lämna landet.
I Dominikanska Republiken lydde USA ett stort nederlag när alla länder i regionen stödde Ecuador och fördömde Colombia för att ha kränkt Ecuadors suveränitet samt de förkastade Bushs doktrinen av ”preventivt krig” i regionen. Den incidenten (som hade stött av USA) blev istället ett fullständigt nederlag för Washington som planerade att utvidga konflikten till Venezuela (den huvudsakliga fienden) och starta ett proxykrig mellan Colombia och Venezuela i syfte att återta kontroll över Venezuelas olja och ta bort den ”negativa inflyttande” presidenten Hugo Chavez har på resten av kontinenten.
I detta sammanhang måste också sättas stödet för den separatistiska rörelsen i destaten Zulia, i norrvästra Venezuela, som har stora oljefält och en lång gräns mot Colombia. USA: s tidigare ambassadör i Venezuela talade redan 2005 om ”den fria republiken Zulia” och dollarna har flutit in i delstaten från organisationer som NED, Freedom House, USAID, Republikanska Institut, Rapporter utan gränser, mm Alla organisationer som med täckmantel att främja demokrati driver USA utrikespolitik och strategiska agenda (dessa organisationer har systerorganisationer också i Sverige, den mest kända är den pseudoliberala SILC som lyder slaviskt USA: s direktiv i utrikespolitiska frågor).
Allt eftersom integrations processen går vidare i Latin Amerika måste vi förvänta oss att se ännu mer aktiva försök från grannen i Norr för att stoppa, sabotera och underminera alla avtal och projekt som syftar till den ekonomiska, politiska och militära alliansen av länderna på kontinenten.
Viktiga händelser i integrationsprocessen har skett under sena 2007 och början av 2008. ALBA (den Bolivarianska Alternativet för Amerika) har fördjupats med skapande en av en egen utvecklingsbank, startande av raffinaderiet på Kuba, handelsavtal mellan Nicaragua, Kuba, Venezuela och Bolivia och förslaget att bilda en militärallians.
Mellan Venezuela, Argentina och Brasilien fortsätter den ekonomiska integrationen och senaste kom förslaget från president Lula till Chavez av att bilda en militär allians för att försvara Amazonas rikedomar mot utländska inkräktare. Det är början på något helt nytt i regionen. Man behöver inte vara särskilt observant för att se vad den amerikanska agendan för regionen är och ledare i regionen börja lägga åt sidan mindre skillnader för att istället se de gemensamma intressena.
Den kommande år kommer att bli intressant eftersom en ny administration tar över i Vita Huset. MacCain är helt inriktat på att stanna i Irak i ”hundra år” och med Pakistan och Afghanistan som blir värre för varje dag skulle han säkert snart sitta fast i ett kostsam och blodig krig mot miljoner muslimer. Clinton vill dra så småningom trupperna men hon kommer att behålla en permanent kontingent på plats på uppemot 30 000 soldater och lika många i de privata hjälptrupperna. Hon skulle säkert inte tveka om att gå till anfall mot Iran, Pakistan om läget skulle förvärras. I båda fall skulle USA med allt säkerhet sitta i klistret för ett bra tag framöver.
Barack Obama har sagt att han vill prata med alla inklusive Kubas, Venezuelas och Irans regeringar och det låter än så länge som han är den mist kåte på att starta nya äventyr med pistolen i högsta hugg. Dessutom vill han ha en snabbt reträtt från Irak. Jag ser som mycket osannolik att det militära och det ekonomiska etablissemanget i Washington tillåter honom att dra trupperna i den omfattning han säger sig vilja ha. Hur som helst en viss tillbakadrag lär ske om han vinner.
Utifrån detta och med Latin Amerika i perspektivet kan man säga att med MacCain eller Clinton är det osannolik att en militär aktion mot Latin Amerika kan ske i nuvarande läget. De har helt enkelt inte råd. De har Inga pengar och inte tillräckligt med personal. Redan nu erbjuder dem uppehållstillstånd till de illegala invandrare som tar värvning, de flesta fattiga mexikaner. Det kan fungera om det irakiska motståndet inte tillfogar så stora förluster men om förlusterna ökar är det troligt att t.o.m. fattiga mexikaner blir ovilliga att riskera liv och lem.
MacCain eller Clinton skulle dock fortsätta att stödja antidemokratiska krafter i regionen och konspirera för antigen besegra de valda regeringar i valurnorna eller främja separatismen samt jobba globalt för att isolera och förtala de regeringar som ”hotar USA: s intresse”. Om USA drar sig överhuvudtaget från Irak och mellanöster finns en reell risk att de vänder sig till vad de kan betrakta som ett lättare byte: Latin Amerika. I det perspektivet är Obama den mest farliga.
Åt andra sidan kommer han att minst sagt ha ett helvete med en ekonomi på fall och med krav från de sociala rörelserna på förändring. Den ekonomiska krisen som kommer att förvärras ytterligare under sommaren 2008 och sträcka sig några år framåt kommer att innebära att USA helt enkelt inte ha resurser för att driva något krig. Det är mycket sannolikt att de utländska långivarna som hittills har finansierat USA: s supermakt status inte vill förlora mer pengar och med dollar status som internationell valuta allvarigt skadad finns ingen utväg för att spendera pengar man inte har.
Den slutgiltiga kraschen av det nyliberala experimentet kan ge regionen en andrum. Dessutom kommer de länderna som har drivit längst experimentet att följa USA i avgrunden: Chile, Colombia, Brasilien, Peru, Mexiko, mm viket kommer troligen att innebära en kollaps för Amerikas bundsförvanter i regioner när folk ger sig ut på gatorna för att kräva mat på bordet.
Trots detta kan strategerna i Washington lista ut att en väg för att behålla en viss ekonomisk styrka och försäkra sig om sina behov av råvaror och energi är att satsa på Latin Amerika och då kan en tillbakadragande från Irak vara ytterst lämpligt.
Det är mycket möjligt att Lula och Chavez har diskuterat detta scenario och därför vandrar dem vidare mot en militär allians. Om de två länder lyckas förena sina styrkor kommer med allt sannolikhet andra länder att följa efter och då blir bilden ännu negativare för Washington.
Dessutom har Chavez ett stort stöd bland befolkningen i regionen och att attackera Venezuela skulle vara mycket värre än att attackera Kuba som i och för sig skulle vara mycket problematisk för de amerikanska relationerna med kontinenten. De kan räkna med brända och beskjutna ambassader i hela regionen och med massiva protester som till slut kan bringa på fall deras ljumma allierade i Chile, Colombia, Peru, Mexiko och de små staterna i central Amerika. En intervention skulle förena nationalistiska krafter med de vänsterkrafterna som sitter i regeringen idag.
En öppen intervention är därför ytterst osannolikt utan de kommer att använda sig om väl beprövade metoder i den förflutna kryddad med nya påhitt från erfarenheterna i Öster Europa och förre detta Jugoslavien. Därför är det viktigt idag att neutralisera de femtekolumnister som verkar i Venezuela, Ecuador, Bolivia, Argentina, Brasilien, Kuba och på andra ställe. Amerikanerna använder sig av dessa krafter i första hand för driva sin politik och skydda sina intressen (konstigt utryck det där: sitt intresse! i ANDRA länder!).
De nationalistiska och vänsterregeringar i regionen förbereder sig därför för att driva detta krig på den mediala, propagandistiska och ekonomiska planen första hand men viss beredskap för en militär intervention och följande kontinentala gerillakrig som skulle göra Irak till en lekstuga.
Den kommande sammandrabbningen ska ske på den globala media landskapet och i varje tidningen, blogg, webbsajt eller forum runt om i världen där de mediala resurser som USA tillfogar plus deras allierade i Väst kommer att driva en desinformation och förtal kampanj av stora format. Mot dem står de sociala rörelser i Amerika, Latin Amerika, Europa och mellanöster samt troligen de officiella Kinesiska och indiska statskontrollerade medier (som är utsatta ju för samma strategiska försök till politisk och ekonomisk desintegration).
Tusentals bloggare och webbsidor driver redan en motattack mot de stora mediekoncernerna som står under ledningen av strategerna i Washington. Nu krävs större samordning och vakenhet. Ett steg i den riktningen togs i helgen i Venezuela när journalister från elva länder i regionen samlades för att diskutera hur man ska motverka det de kallade ”den mediala terrorismen” som USA och sina allierade i Europa driver mot de valda regeringarna på kontinenten.
Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bush, preventivt krig, Mediala krig, medial terrorism, SILC
Bush, USA, nyliberalism, neocons, liberaler, bubbla, skojare, nyliberal, Argentina, Latin America, diktatur, höger, Mexiko, Venezuela, maffia, skojare, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bus,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire. Media gerrilla,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
